Lektion i förnedring 2

Jag har en praktikanttjänst på en statlig förvaltning här i staden. Nu är det ju så här att vi lever i en världsekonomi med en inneboende logik av att krascha lite nu och då likt en Zeppelinare på speed, varför lilla jag och andra likt mig som tagit sina fina examens kan titta sig i månen efter en anställning och tillika förmåner. Liksom vadå? Vi 80-talister verkar tro att jobb och förstahandskontrakt på en lägenhet skulle vara nåt för alla, HA HA HA! Jävla utopiker. I fall tänkte jag berätta lite om hur det gick till att få den här praktiken och hur allt runt om kring det fått mig att ogenerat smida planer på bombnedsläpp över vissa statliga instanser.

Denna praktik var en lösning på vadfanskajaggöra ialla fall ett halvår och förhoppningsvis har jag efter detta halvår skaffat mig några slags kontakter eller ett lite mer vässat cv så att jag kan konkurrera med alla andra stackars djävlar där ute som tröttnat på att extraarbeta inom vården. Så jag knallade iväg till förvaltningen jag är på nu, berättade om mig själv osv och frågade om de kunde tänka sig att ta mig som praktikant. De skulle tänka på saken sa de, och eftersom att de inte såg helt äcklade ut av min existens fortsatte jag knallandet till arbetsförmedlingen för att be om ersättning för denna eventuella praktik. "Fint", sa de och gav mig ett papper med massor av krångligheter för min praktikplats att skriva på, "du kan räkna med ungerfär 250kr om dagen". "Shit" tänkte jag och såg framför mig nudlar på middagsbordet varje dag framöver, men gick självklart med på det, hey det är ju mer än ingenting.

Så kommer jag till förvaltningen igen, utrustad med argument till tänderna om varför de bör ge mig praktiken, fy fan nu ska det säljas tänkte jag. Så sker miraklet. De är jätteglada att jag vill praktisera hos dem, säger de. De visar mig ett skrivbord med en dator som jag ska få jobba vid. Jag får gå runt och hälsa och alla ler mot mig. I köket finns kaffe och frukt att ta av varje dag. "Välkommen den första då!" säger de och skakar min hand. "Tack" sväljer jag och försöker dölja att jag är nära på att börja böla av tacksamhet.

Så: iväg med alla papper till arbetsförmedlingen, det tog lite lång tid eftersom att alla som skulle skriva på, fackrepresentanten, platschefen och fan och hans moster hade semester. Men det åkte iväg i alla fall och jag började! Mycket möten, mycket nya ansikten, kaffe och kaka, jag stormtrivdes. Nästan som ett riktigt jobb! Helt otroligt. Fem år på universitetet, skulle det verkligen liksom... löna sig???

Så kom det. Tant från arbetsförmedlingen ringer. "Du har ju skrivit att du börjat den första, men papprena kom ju in den andra, du får inte börja innan vi tagit beslut, du är inte försäkrad, dessutom är dina arbetsuppgifter alldeles för oberoende av handledare!" Jag blir bestört. "Jag visste inte det", sa jag lite för högt och lite för gällt som jag alltid gör när jag är upprörd, "jag hoppas ni tar det här beslutet så fort som möjligt" SNÄLLA! ville jag tillägga. Det mest förnedrande var mailet de skickade. I VERSALER skäller de på mig för att jag börjat för tidigt. Jag kände mig som ett småbarn som får bannor av läraren.

Tillslut fick jag mina pengar. 175kr om dagen får jag. Från den nionde, vilket betyder att jag arbetat en vecka utan lön. Tack för det, arbetsförmedlingen. Back to the bliss of arbeta extra inom vården.

Jag kan förstå deras inställning, de vill inte att arbetsgivare utnyttjar praktikanter. Men jag har ingen inkomstförsäkring, jag har ingen a-kassa och jag har en enorm skuld till CSN. Vad i hela friden ville de? att jag skulle vara arbetslös? Aaaarrggh. Desstuom såg jag att de beviljar praktikanter till caféer här i stan. What? Som rutinerad cafébrud vet jag att man för i h-vete inte behöver en praktikant i ett café, snacka om utnyttjande! Anställ, goddammit!

Sånt här får mig att förstå Hulken.

Förövrigt är jag medveten om alla därute utan utbildning som måste konkurrera med såna som mig i dessa kristider. Min ångest kvarstår dock.