Prisad vare...nåt...

Nä, hörrni: "det är inte mitt fel att världen består av obildade idioter". Så känns det efter att ha läst hemmafrudebatten och hägglund-borgströms inlägg i veckan. Och på det idag: DN:s "fem punkter för jämställdhet" som är totalt världsfrånvänd: "Sverige måste bli bättre på att känna igen det systematiska förtrycket mot kvinnor i vissa delar av världen och se det som ett fullgott skäl för asyl".

Vi kan ju börja med att förstå att talibanerna lever och frodas gott I SVERIGE. (Ni fattar vad jag menar? Inte att vi ska skicka hem en massa folk, utan att faktiskt vanliga jävla vita heterosexuella medelåldersmannen är en taliban. Bra, då fick jag det uträtt, ifall någon skulle missförstå),

Jag orkar knappt börja. Jag vill nog inte heller. Jag är på väg ut, ska gå och rösta i kyrkovalet (det är nu ni ska häpna). Ja, jag är en av dem som fortfarande är med i kyrkan. Jag är nog den enda jag känner som fortfarande är med. För mig är det enkelt: jag ser det som välgörenhet. Inte för att blanda in den gamla dojjan Durkan som pratade om ett samhälles splittring kontra självmorden (kort sagt: människor gillar att tro, det får dem att må bättre, hence: de begår inte självmord. Funktionalistiskt och bra, som jag gillar det). Många människor mår alltså bra av att kyrkan finns. Men ja, jag vet, jag bidrar till bla bla bla dåliga saker och skit och elände och dessutom gamla förtryckarinstitutioner. Och vem fan tror på Gud nuförtin'? Jag tror inte ens på "nåt". Men jag tror på människor. Och det är sexigt att betala skatt.