Tyngden och lättheten revisited

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om min väns förhållande till en kille med depression. Inlägget fick många fina reaktioner, varför det nästan tar emot att skriva om det igen. För det gick, naturligtvis, åt helvete. Min vän har först nu, efter månader av telefontrakasserier, nedlåtande kommentarer och en egen djup depression kunnat bryta relationen och komma tillbaka på fötter. Det som började med en ledsen människa slutade med två ledsna människor och en bruten relation. Min vän har liknat det vid att tvingas att kapa sin egen arm, så svårt upplevde hon det. För känslorna är ju där och är så starka. Men för att överleva var hon tvungen.

Depression smittar. Jag önskar att det inte var så. Men den finaste människan i världen, som man förälskat sig i, kan innebära en biljett till sjukdomen. Tabletter och återkommande besök hos psykolog. Flera månader av oförmåga att kunna ta sig ur känslan av meningslöshet. Jag visste att han mådde dåligt. Ändå kom de destruktiva tankarna: Har jag gjort något fel? Sagt något fel? och det som var uttryck för sjukdomen blev istället bekräftelser på hur hans känslor inte var lika starka som mina. Och alla idiotiska tankar kring hur om han bara var med mig kunde han kanske bli frisk? Han menar ju att han mår bra när han är med mig. Så blir sjukdomen mitt personliga misslyckande. Och oron. Hur man vill vara där jämt och därför förvandlas till ett plåster istället för en likvärdig människa.

Och hur man kan träffa andra och de berättar för en att man är underbar, och allt man kan tänka på är honom. Jag och min vän talar om hur det svåra kan undvikas. Jag vill inte upprepa hennes helvete. Kanske förstår jag först nu hur svårt hon har haft det. För allt jag egentligen vill är att vara med och för honom.

Hur ska jag förstå att det viktigaste är jag och min hälsa, när jag har svårt att känna att man inte själv är nog för att kunna känna sig fast i tillvaron? När en dag spenderad utan dem man älskar är en meningslös dag?

Butler

Som en av dem som bevistade Judith Butlers föreläsning i Stockholm i tisdags måste jag reagera och avreagera mig efter denna stora händelse. Butler ja. Som jag har bråkat med henne. Jag har raljerat över tron på att subversiva handlingar förflyttar positionerna och ändrar de "viktiga"maktstrukturerna grundade i klass. Det löjliga i att erkännande (recognition) utan omfördelning skulle utgöra grund för politisk förändring (läs: identitetspolitik). Och hade vi just inte lärt oss att det var genom kvinnokoalitioner, att kvinnor talade ur levda erfarenheter som det politiska faktiskt förändrades? Butler kom att rasera min och många med migs anspråksgrund för krav. Och vaddå heterosexuell matris? Matris fick vi lära oss på genusvetenskapen, var en term som användes hos tandläkare, där man stöper en form åt tanden vid lagning. Om matrisen var fel skulle lagningen börja att läcka fyllningsmaterial. Att försöka förstå denna radikalitet, att genus föregår kön vilket blir synligt genom den obligatoriska heterosexualiteten, var för invecklat för mig när jag först läste Butler. Idag inser jag att jag inte fattade ett skit.

I sammanhanget, Butler slog igenom, mitt under den svenska 1990-talets konsensufeminism, som krävde en stategisk essentialism av kategorin kvinnan, så som också beskrivs i Fokusartikeln. Radikaliteten låg i (post-) tiden, och rösterna för den queera förståelsen av kön vred om debatten. När Butler får frågan i Kulturnyheternas intervju om hon anser sig själv vara radikal, svarar hon, förutom att hon ogillar etiketteringen att I don't think I am radical, Im just a vector for certain kinds of actions and motives engaging politically that sometimes have radical effects and sometimes don't.

Intelligens och ödmjukhet är sannerligen intimt sammankopplade. Så okej, Butler raserade vår (vita, heterosexuella) älskade kategori kvinna i det som vi kallar kvinnorörelsen. Och för det är jag både henne evigt tacksam och utmanad. Men ni anar inte hur mycket jag kämpat för att försöka få tillbaka min kategori kvinna. Jag försökte via Iris Marion Young som använder Sartres begrepp om serialitet. Att kanske, kanske, kanske, kan vi vara eniga under vissa omständigheter? Eller kanske handlar det bara om strategisk essentialism, alltid? Butler medger i ovan intervju att hon då, med Gender Trouble's fokus på individuella subversiva handlingar, förbisåg koalitioner och kollektiva handlingars betydelse. Och det håller jag med henne om.

Trots idoga försök att få ett grepp om vad Butler egentligen håller på med nu, liksom är det war eller är det gender? Så tycker jag hennes stringens eller hur man säger, att hon är följbar, går att identifiera. Föreläsningens titel var Precarious Life: The Obligations of Proximity och kretsade kring moraliska förpliktelser gentemot andra. Linjen hon driver är fortfarande att peka på det ramverk, den struktur som skapar urskiljbara och nästintill osynliga människor. Människor som inte är sörjbara, menar Butler. När jag häromdagen såg färdigt den prisbelönta HBO-serien Angels in America som behandlar 1980-talets aids-epidemi i USA tänkte jag just på förskjutningen av de sörjbara. Afrikas aidssmittade har inte nått samma mourn-status som de vita bögarna i 1980-talets USA. Och nyckelordet är självklart Precarious. Det sårbara, utsattheten och många gånger det rent kroppsliga. Butler talade om det mänskliga, en människa som behöver "shelter och food". Vi kommer inte undan detta. SvD-artikeln menar också att det centrala i Butlers etik just är det mänskliga beroendet av andra.

I samma intervju som jag ovan länkar till säger Butler:

The social constitition of life is primary, and we could not even think of ourselves as individuals outside of these relations to others.


Beroendet ja.
Omöjligheten i att vara människa med kropp och mänskliga behov i ett kapitalistiskt samhälle. Jag tror att det är där all vår kraft bör ligga, erkänna detta beroende, vi kommer aldrig att vara vårt marknadsvärde, så som Nina Björk här och mången annanstans har betonat och tryckt på vår biologiska materialitet. Vi är i grunden relationella varelser, levandes i ett system  och kultur där individerna ses som frikopplade från varandra.  Att Butler riktar sin blick mot det grymma i detta förnekande av vår mänsklighet betyder mycket för mig, som antagligen lärt sig ett och annat på vägen och äntligen slutit fred med sin Butler.

How do you call your lover boy? Dirty Dancing som skildring av efterlängtad jämlikhet

I kväll, i denna kanal av allsköns folk som droppar 140 tecken i en ständigt rullande feed, yttrades en undran kring varför så många tjejer älskar filmen Dirty Dancing. Som långvarigt fan av filmen replikerade jag något surt om hur jag blir lite mer feminazi än vanligt när jag hör män yttra denna åsikt, eftersom det så att säga inte är första gången jag hör den. Jag beslöt mig då för att skriva ett inlägg om hur man kan förstå att denna filmpärla lyckats fånga så många kvinnors hjärta, en liten kärleksförklaring jag hoppas kunna fånga in dessa känslor på ett sätt som inte bara representerar mig själv, även om denna text självklart i slutändan endast blir ett referat av mina åsikter i frågan.

Dirty dancing förstås ofta som den ultimata "tjejfilmen". Därmed har den också utstått en hel del smälek från män i min bekantskapskrets, enligt logiken "vad tjejer gillar är mindre värt och därför legitimt att håna". Filmen skildrar den framväxande kärleken mellan Baby, den unga medelklasstjejen som åker med sin familj till sommarpensionat, och Johnny, dansläraren som anställts för att roa gästerna och ge dem lektioner i dans.

Filmen är en perfekt skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Babys utveckling från småtöntig pappas flicka till vuxen kvinna skildras genom hennes emotionella utveckling från oskuldsfull till insiktsfull. Hennes initiära underordnade position gentemot den äldre och hundra gånger häftigare Johnny byts ut mot en gripande jämlikhet i takt med att deras relation utvecklas och tittaren får större insikt i vem Johnny är. Framförallt får man insikt i den utsatthet han upplever vilken är relaterad till hans klasstillhörighet,inför pensionatets chef, vilken hotar att sparka honom, samt inför de rika äldre kvinnor som behandlar honom, explicit, som en prostituerad. Baby frigör sig från sin fars stänga överinseende i en hjärtekrossande scen där hon förklarar sin kärlek, men att hon är djupt besviken på hur han behandlar människor olika beroende på deras bakgrund och klasstillhörighet. Varje flicka som ser den scenen gråter inför sina egna kärlekar inför sina fäder, den viktigaste relationen till en man som varit tvungen att brytas i en frigörelseprocess. Samtidigt visar det sig att Baby's systers pojkvän, den perfekte collegekillen och framtida läkaren, är ett outhärdligt svin som utnyttjar och ljuger för att flytta fram sina positioner.

Därför också mitt tidigare uttryck av lätt ilska vid mäns uttalanden om att de inte förstår filmen. Man kan inte låta bli att känna att det har att göra med att de inte levt som kvinnor i en långt ifrån jämlik värld, sexuellt eller ekonomiskt. Min tolkning av varför män inte i högre grad identifierar sig med Johnny handlar då tyvärr om ett avstånd till honom som dansare (=bög), sexuellt utsatt i en position mot en kvinna med högre ekonomiskt och socialt kapital (=looser) och dessutom djupt förälskad och engagerad i Baby, återigen en relation till en kvinna där klasskillnaderna slätar ut den högre maktposition han skulle egentligen åtnjuta i egenskap av man och äldre. Baby utvecklas också i deras relation, sexuellt och personligt, till en fullfjädrat vuxen människa, stolt och oberoende, t.o.m. av Johnny. Det är en av alldeles för få filmer där kärlek skildrats på ett sätt som inte är begränsande eller nedlåtande, och jag tror att det finns en längtan efter sådana skildringar hos många (unga) kvinnor.

Jag är medveten om att denna text inte till fullo kunnat rama in hela denna films behållning, men förhoppningsvis har den fångat in något av hur man kan förstå den som en viktig film för många tjejer. Och jag menar, hur kan en film med så underbart soundtrack bli annat än älskad...?

But I want you the right way baby

Den viljande kvinnan

Jag har funderat över den kvinnliga heterosexualiteten, eller närmare kvinnors sexualitet och vilja. Jag har döpt tankarna "den viljande kvinnan", istället för den passiva bilden av den "villiga kvinnan" som närmast för tankarna till någon som särar på benen. Vad jag tänker på är istället kvinnan som vill och som aktivt söker njutningen gentemot sina män. Hur de bryter mot något och hur detta fortfarande kan vara en brytning vilket gör mig ledsen. Jag har sammanställt mina tankar genom några exempel ut två böcker som betytt mycket för mig; Sara Lidmans Jernkronan ur hennes epos Jernbanan samt Alice Walkers Purpurfärgen.

I Jernkronan har Anna-Stavas man Didrik häktats och förts ned med den järnbana han så länge kämpat för att få till socknen för att fängslas på Långholmen. På väg i den illaluktande vagnen mot Stockholm tillsammans med andra häktade minns han ett talesätt från sin bygd

Häst och karl - det är karl det! Men ko och qweijn - det är bara ko

och trots skammen i att fängslas, anklagad för att stulit pengar ur nödkassan för bygdens fattiga, nog stämde ändå detta bondstäv! hur förnedrad han än blev så hade han något mellan benen som var häst. Han var ändå karl! Och Dikdrik tänker på Anna-Stava, oroas över att hon skulle komma att "förstå" honom? En massa släkt skulle förtala honom inför henne, det tvivlade han inte på. Men om hon skulle släta ut skillnaden mellan dem?

Det skulle vara döden för hästen, tänker Didrik.

Anna-Stava är mild och god, gudfruktig. I de tidigare böckerna förstår man att hon är åtrådd och jagad av allsköns karl i socknen, men det är endast Didrik hon vill ha. Och Didrik älskar Anna-Stava för hon är så fin, så älskelig att! Anna-Stava har en syster, Ida, som är hennes motbild. Fulast i syskonskaran, änka efter en svag man, hemmansägare i byxor och med fast grepp om tömmarna på hästvagnen. När Anna-Stava och hennes familj svälter kommer den rika Ida och delar med sig, hon pratar om hur hon hon börjat tänka om mannen.

Karlar. Dem hava en jämmerlig natursart. Int nog med att dem måste vara svartsjuk på varann - som hingst och tupp och tjur och bock. Dem hava det som är värre: dem vara avundsjuk på queijna. Karln tål int att hon känner mer. Att hela jorden är som ett enda himmelens moln... Medan karln (...) så fort han slinter mot hälleberget är allt över för stackarn och han blir elak.

Ida talar om sin förra man:

n'Sigfrid var int dum. I början hade han varit stolt och lycklig över att kunna göra henne så lycklig, sa Ida. Men han tröttnade. Han började se ut som de där utlegade hustrurna, blek och tärd och nyttjad. Som om han vore underställd de äktenskapliga plikter som de flesta kärlingar klagar över.

Ida fortsätter att berätta hur hon tog hand om mannen, gräddade våfflor och kokade hjortron och "bar 'an runt golvet". Men han iddes int leva. "Han hade velat ha nån stängel som han skulle ha varit tvungen att krusa i veckor för att få lägga kinden åt till", avslutar Ida bittert. Hon sörjer sin man och sin vilja som inte fick finnas till. Hur hon som viljande tog hästen av mannen. Anna-Stava, vars man hade slitit deras barn från henne när de ammade för att "göra de äktenskapliga plikterna" skämdes över sin syster. Hon frågar varför Ida gör narr av mannen. "Varför tror du att det är lättare för karlen att bli ratad än det är för queijna?"

Ida får mig att tänka på Sofia i Purpurfärgen, flickan som gifter sig med Mister A's son Harpo. Sofia är stor och frisk och stark. När hon kommer tillsammans med Harpo till Mister A, höggravid och glad, hånar Mister A henne för att vara slampig. Hon reser sig bara upp och förklarar sitt oberoende. Hon är stolt. Sofias och Harpo's äktenskap liknar inte Mister A's och Celies. Celie ville inte gifta sig, varje natt tvingas hon till de äktenskapliga plikterna, Mister A slår henne och har henne endast som piga. Sofia däremot, älskar Harpo. Deras liv är fyllt av glädje. De jobbar hårt och Sofia är stark om armarna. Harpo tar han om deras bebis och "ger den en kyss och killar den under hakan".

Så börjar Harpo undra varför Sofia inte vill lyda honom. Varför hon inte är som Celie. Celie ger honom rådet att slå Sofia. "Fruar är som barn", säger Mister A. "Man måste visa dem vem som bestämmer. Det bästa sättet är ett rejält kok stryk". Harpo försöker slå Sofia men dyker upp med ett blåöga själv. Han fortsätter försöka slå Sofia. Så kommer Sofia en dag och hälsar på Celie på verandan. Hon pratar om Harpo och henne. Hon berättar att hon varit tvungen att slåss hela sitt liv, mot sin pappa, sina bröder, sina kusiner. Hon vill inte behöva slåss med sin man.



Harpo börjar äta som en galning. Han försöker bli lika tjock som Sofia. En dag gråter han på verandan framför Celie. "Jag vill att hon ska göra som jag säger. Som du med farsan" säger Harpo. Celie talar med Sofia.

Jag börjar lessna på Harpo, säger hon. De enda han tänker på sen vi gifte oss är hur han ska få mig att lyda. Det är inte en fru han vill ha, det är en hund (...) Jag tycker inte om att ligga med honom längre, säger hon. Förr blev jag alldeles ifrån mig bara han rörde vid mig. Men nu vill jag bara vara ifred. När han lägger sig ovanpå mig, tänker jag på att det är så där han jämt vill ha de (...) Förut gilla jag de där. Jag bruka jaga hem honom från fältet. Å bli alldeles het bara av att titta på honom när han stoppa ungarna i säng. Men inte nu längre.

Sofia fortsätter:

Det värsta, vet du vad de är? säger hon. Det värsta är att jag inte tror han märker nåt. Han lägger sig ovanpå och har det bra ändå. Utan att bry sig om vad jag tänker. Å känner. Det är bara han (...) Hon fnyser. Jag skulle kunna döda honom bara för de.

Jag tänker på Ida som bar sin man över golvet och Sofia som jagade sin man hem från fältet, och hur vi inte kan mötas ibland. Hur viljan att vara fri och viljandet i sig dödade hästen? för att hästen behövde ofriheten för att finnas?

Och hur vi ratas på olika sätt men att det gör lika ont.

Och hur det fortfarande kan kännas nödvändigt att dölja viljandet och maskera den så att viljan blev hans. För att inte vara... ja vad är det man inte får vara? Ko och Queijn?

Får jag

Jag tror det händer något med mig, det som kallas att bli kär.

och jag satte mig ned att försöka skriva om det, men insåg att det inte skulle bli någon text. Inte för att jag inte kunde, utan för att jag inte ville.

Som om jag ville ha det för mig själv? Något som inte kan delas?

En dag var det bara som att jag blev rädd om livet. En plötslig, nästan oförklarlig oförmåga att gå ned i den mörka korridoren till tvättstugan själv. Hopptävlingen jag sett fram emot med en nästan trotsig längtan, helt plötsligt blev jag rädd. Om något skulle hända, allt jag skulle missa och förlora?

Hur var det här riktigt tänkt, du E? Vars riktigt kom du ifrån?

Nu börjar vi om

Förra året i mitten på juli, jag hade vaknat upp lite senare än vanligt på en vanlig jobbdag då jag kvällen och natten innan spelat skivor på en klubb. Vår lilla klubb för de närmast sörjande spelade i finsalongerna. Det var en en jättefin kväll och jag minns att jag kände att det faktiskt kunde bli nåt av den sommaren också. Jag skulle göra ett roligt fristående uppdrag åt en spännande organisation, jag skulle åka till Italien och presentera mitt arbete, jag skulle bada, grilla, dricka öl och hänga med de finaste jag vet. Dagen efter klubbspelningen ringde jag så mamma och jag kommer aldrig glömma hur hon sa "hjärtat, de har hittat cancer" och hur det snurrade i mitt huvud, runt, runt, runt. Den meningen förändrade min sommar, mitt liv. Och hur många gånger önskade jag att det var möjligt att spola tillbaka, börja om sommaren igen vid kvällen för spelningen? Hur många gånger klippte jag gräset på baksidan av huset med tårarna rinnandes? Hur många promenader med hunden i skogen där jag kunde skrika rätt ut? Hur många tankar på stegen till psykakuten? De tre veckors ledighet jag hade spenderades i vårt uthus, där hade vi, hela familjen, gjort iordning sängar så vi kunde sova alla tillsammans. För att tiden i samvaro om dagarna inte kändes nog.

Hösten och vintern har varit lite som i en dimma. Jag klarade mig igenom den, tack vare min psykoterapeut och de finaste vännerna. Mitt privatliv stod på hold, och även om jag försökte var det dömt att misslyckas. Vinterns tårar efter en löjligt kort och oinnehållsrik romans var, nu när jag ser tillbaka på det, inte tårar för honom. De var tårar för den allmänmänskliga, och min väldigt undertryckta rädsla att förlora den man faktiskt älskar. 

Mamma opererades strax innan jul, operationen gick bra. Ändå har vi inte kunnat sluta oroa oss, tills idag. Mamma ringer från efterkontrollen och meddelar att hon är helt frisk, "förutom lite sinnessjuk då". Glädjen. Kärleken. Hoppet. Livet. Heja. Mamma sa: nu börjar vi om. 

Motståndaren

Jag och en professor hade i förra veckan en diskussion om kultur och vad man kallar kulturkonsumtion. Det slutade med att jag ville gråta. Mitt förhållande till kultur har alltid varit av älska/hata-typen. Samtidigt. Kulturen gör detsamma med mig. Vi älskhatar varandra. Kanske är det för att jag gick på min första kulturtillställning när jag var 13, jag och min dåvarande bästa kompis gick på musikal. Tre stycken såg vi, west side story är den enda jag minns. Jag trodde väldigt, väldigt länge, längre än vad ni kan föreställa er, att detta var någonting "fint", att gå på musikal. Senare förstod jag den bespottade positionen musikalen har i vårt kulturliv. Kanske för att jag aldrig förstod innebörden av litteraturklassiker. Kanske är det för avsaknaden av diskussion, debatt, förundran inför det som Juholt kallar att vara medborgare i samhället, den viljan till debatt saknades i min familj. Kultur sträckte sig till tvn och deckare. Fast nu överdriver jag nidbilden av kulturfattig arbetarklassfamilj. Min morfar var konstnär, radikal fattig vänstersnubbe som hängde med de andra radikala vänstersnubbarna i stockholm på 1950-60-talen. Kommunistgubbe som målade vackra tavlor med inspiration av Matisse. Men vilka taskiga förhållanden som helst gör att detta försvinner, det var kaos, vi behövde klara dagen, inte diskutera kultur och samhälle.

Varför jag ville gråta efter diskussionen med professorn var vår olika inställning till vem kulturen är till för och framförallt hur detta ska förändras. Jag benämnde hans vurmande för en privat kulturtillställning i en källare med olika läsningar, diktare och sångare för "finkultur". Han gick i taket. Tillhörande 68-vänstern med sådan titel förstår jag att man kanske inte vill sammankopplas med att utöva "finkultur". Man är klyschan, alldeles för väl. Professorn hävdade att jag med min benämning av finkultur exkluderade mig själv från dylika tillställningar. Och det har han ju rätt i. Jag har aldrig gått på opera. Första gången jag var på dramaten var jag på denna, inte alls länge sen. Institutionerna och institutionaliseringen av de uppburna kapitalen hos dessa kulturformer verkar exkluderande, och det tror jag verkligen. Det sitter i väggarna, i människorna som går där. Och ja, jag får ut mycket av att kulturkonsumera och jag gör det gärna, men dock ibland med stor olust och osäkerhet. Vad är det jag inte förstår? Kommer jag nånsin att förstå det här? Är det meningen ens att man ska förstå? 

Professorns gick i taket för att jag med min attityd uteslöt mig själv från kulturformer (som inte är gjorda för mig, lade jag till). Professorn menade att förändring av dessa exkluderande kulturformer endast kan ske genom att arbetarklassen faktiskt tar till sig dem och går på dem, att de gör dem till sina. Ska jag raljera så menar jag att hans inställning är ungefär som Hanne Kjöllers känsla för rättvisa: ansträng dig lite, eller bit ihop, life is though and unfair. Och här gick jag i taket. Jag började rabbla Bourdieu. Jag ville gråta.

Vår kulturdiskussion var ett exempel på det som jag vill komma till i det här inlägget. Ett annat är när vi diskuterade språkbruk. Professorn menade att jag skriver onödigt krånglig akademiska i mina texter. Ja, vi jobbar alltså ihop, jag och professorn. Jag har tänkt väldigt mycket på mina skrivna ord och hur jag använder text. Professorn är väldigt mån om att skriva enkelt. Och jag sympatiserar självklart med hans hållning. Att skriva enkelt menar professorn, var för att bryta upp den tidigare väldigt rigida och uteslutande akademiska inneslutenheten. Man skulle krossa dessa strukturer genom att själv skriva annorlunda. Min professor och jag har mött olika akademier i olika tidsandor. När jag började på universitetet hade jag ingen aning om hur man skrev. Men jag läste mycket akademiska texter och insåg/ansåg att för att lyckas måste jag skriva likadant. Jag lade mig till med ett skriftspråk som gick hem inom akademin, om jag inte hade fått betygen som bekräftade detta hade jag troligen förändrat mitt skriftspråk. En annan anledning till mitt skriftspråk tror jag är känslan som kan liknas vid "det är min tur att utesluta nu, jag är inne". Har jag lyckas kravla mig hit, ja då ska jag banne mig slå lite på dem som är under mig, ungefär. Som mina egna föräldrar, men det tänkte jag inte på då.

Okej, nyckelmeningarna i ovan exempel i kulturkonsumtion och skriftspråk är inställningen från professorn att förändring kan ske genom individen. Att det är upp till den enskilda personen att krossa föreställningarna och istället gå på föreställningarna (hehe) samt att bryta upp med invanda uteslutande skriftspråk genom att själv förändra utifrån sin egen position. Jag tar upp dessa exempel egentligen för en diskussion om vem motståndaren är för en vänsterpolitik av idag. Professorn tillhör 68-vänstern-generationen, var delaktig i rörelsen. Jag är...ja vad jag nu är, nån slags 2011-tals vänsterakademiker utan organisering i politiskt förbund. Mellan oss ligger ett politiskt skifte, kalla det postmodernismen, kalla det kapitalismens nya genomträning.

Tiden för professorns politiska engagemang innehåller en s.k 68-anda som innebär att de verkliga politiska kraven sopades undan till förmån för "tillåtelser", tillåtelser till att beträda såväl kulturinstitutioner som akademiska institutioner. "Det 'tillåtande samhället' är ett samhälle som ökar spektrumet av vad undersåtarna tillåts göra utan att egentligen ge dem mer makt" skriver Zizek (2009:64) Och jag menar att det är exakt denna inställning som har präglat denna generations vänster och samtidigt den möjliga politiken som fördes. Jag vill mena att den ideologiska neutralisering av kapitalismens som skedde efter protesterna i slutet av 1960-talet idag har nått sin höjdpunkt, när t.o.m vänstern anammar liberalernas eviga motto om individens valmöjligheter som i sin tur skapar ett nytt samhälle, ja då undrar jag om vi blivit helt förblindade? Eller är jag en hopplös utopikommunismälskare som inte ser möjligheterna till fria samhällsförändrande val då vi är fast i en ideologi som tvingar oss att leva som om vi vore fria (jmf John Gray). Så länge vi har tillåtelse att beträda institutionerna kan vi förändra dem. Jag tror att det krävs mer än så, att institutionernas invanda positioner positionerar oss återigen och återigen.

Mötet

Förra helgen träffade jag en person som fick mig att förstå mig själv på ett nytt sätt. Det är så sällan någon skakar om ens självbild att jag var tvungen att försöka skriva om det. Det var på Kungsholmen. Hon var på samma klubb som jag, vi hade gemensamma kompisar och hamnade vid samma bord. Vi var lika dåliga på musikquizet och gillade samma öl. Konstigt nog verkade hon gilla mig, trots att jag var märkbart blekare i min framtoning än henne. Hon hade en urringad t-shirt och lågt skurna jeans som visade hennes mage och höfter. Vacker på ett vasst sätt. Jag var som vanligt noggrant sval, medvetet osexig. Hos mig blottades inga av kroppens gränser. ”Kom vi går och röker!” sa hon och drog mig i armen. Tidigare hade hon ställt sig på stolen och tjoat ut sitt gillande mot en ny låt. Jag hade leende sett på, gillat hennes ofina och burdusa sätt, propert sittandes kvar på min stol.

Vi gick trappan upp mot det sunkiga uteställets rökrum. En man drar henne plötsligt i armen. Tittar henne uppfodrande i ögonen, ler lite sliskigt. ”Vad fan äre med dig?” skrattar hon med en knivsudd av förakt i rösten och drar åt sig armen. Vi går in i rökrummet, hon delar med sig av en cigg. Jag hade inte ens sagt att jag inte längre röker, varför? För att jag tagit på mig sociologglasögonen? Jag avskyr när jag gör så, men jag kan inte stå emot min nyfikenhet. Det står en annan tjej i rummet, hon är ung och har lila träningsoverall. ”Vart är du från?” frågar den andra snabbt och blåster ut rök. ”Polen” svarar lila träningsoverallen. ”Polen?” säger den andra, ”jag är från Grekland” och jag upptäcker hur förvånad jag är. Jag upptäcker att det första man kan börja prata om är sin etniska tillhörighet, hur jag tränat mig i att inte fästa vid mig en sådan sak, eftersom vi alla är lika. De börjar tala om sina etniciteter, hur man är när man är så, medan jag betraktar dem samtidigt som jag röker. Så vänder sig lila träningsoverallen mot mig. ”Du är från Sverige va?” och jag hör mig själv säga: ”Jag är från Norrland”.

De skrattar, inte ett elakt skratt, men ändå: ”Precis, du är från Sverige”. Jag rodnar. Vad var det jag försökte göra? Hitta ett gemensamt utanförskap i Stockholm, något som kunde göra oss likställda? Men jag hade något som var frånvarande, en icke-etnicitet. Jag var svensk i Sverige, vit i ett vitt land och jag svär att jag inte tidigare så djupt förstått hur detta normativa tillstånd, som jag trott var ett icke-tillstånd, är där med mig hela tiden men som privilegiet att slippa se sig som avvikande. Jag hängde med henne hela kvällen, hon den andra, vi tog en taxi till ett annat ställe och var vi än gick var jag så ögonöppnande medveten om hur jag aktivt agerar för att vara denna frånvaro: undvika dessa mäns blickar och uppmärksamhet - genom min svenskhet, genom min propra, stilrena identitet. Förvånat inse, när detta ändå händer: känslan av att misslyckats med mina signaler! Jag är inte en sån! Hon jiddrade med taxichauffören från Iran, kramade om vakten från Nigeria, fräste av killen från Turkiet som började förfölja henne inne på Marie Laveau. På samma sätt som jag utvecklat min strömlinjeformade medelklassyta, har hon format sin kantiga, hårda. För att hon måste. Jag kände mig så sabla... blind.

”Dig träffar jag inte mer efter ikväll va?” frågade hon när ölen flödat kanske för mycket, och jag fylldes av skam. För det skulle vi inte. Hon skulle till sin förort och jag skulle till min väns lägenhet i innerstan. Sedan skulle jag hem till min lilla stad och mitt fina jobb och min strömlinjeformade tillvaro. Och aldrig skulle jag behöva ifrågasätta det naturliga i min värld igen, den stora icke-slumpen att jag hamnat där jag hamnat med dem jag hamnat med.

Uppsåt

Anna T:s inlägg nedan fick mina tankar att söka sig till en bilrelaterad händelse för ett par två-tre år sen. En tidig lördagsmorgon cyklade jag till mitt sommarjobb, ett avskilt beläget område med boende för psykiskt funktionshindrade. Jag skulle börja klockan 8 denna lördagsmorgon, trafiken på den ensliga landsvägen var gles. En vit saab passerar, jag cyklar på.

När jag kommer upp för krönet för att svänga av till vänster ser jag sen vita saaben stå parkerad på motsatt sida. Utanför står mannen. Jag kommer närmre och ser att han står lutad mot bilen, framför den. Mannen har keps. Till slut är jag så nära att jag precis ska passera. Då ser jag att mannen står och runkar framför sin bil. Han följer mig med blicken och jag vänder snabbt bort huvudet och fortsätter att cykla det snabbaste jag kan.

Jag återkommer till denna händelse ofta då jag tänker på ondska och uppsåt.

Olyckan

Jag slogs av ett minne när jag gick över gatan idag på min väg mot jobbet, att jag en gång blev vittne till en bilolycka. Det var vid övergångsstället framför min lågstadieskola, inte långt från banken. En äldre kvinna låg på marken, vänd mot en ung man som knäböjde vid henne. Hon blödde. Det hade börjat samlats en del folk, någon hade ringt ambulansen.

- Var det du som körde på mig? frågade kvinnan.
- Ja, grät mannen.

rara avis in terris nigroque simillima cygno

Jag och M såg Black Swan igår. Jag hade dragit mig för att se den, kanske för att J hade kallat den "äcklig". Kanske för att jag visste att den skulle porträttera en psykos och jag inte ville känna igen de där ögonblicken, stunderna när man tappar greppet om verkligheten.

Och jag känner att jag skulle kunna skriva om tröttheten inför hora/madonna-komplexet, elegant invävd i berättelsen om flickan fångad i svankropp och hennes svarta tvilling. Om hur sexualiteten fortfarande fungerar som demarkationslinje för vilken kvinna som är god och dålig, hur man som vit svan uppmanas att äga den (inte minst av en man till vilken man är i beroendeställning), hur man som svart svan äger den men då representerar det onda. Jag har skrivit om hur synd jag anser det är att sexualiteten får rollen att utmärka en kvinna som fel eller dålig förut.




Hur delningen av kvinnan i två, där sexualiteten spelar ledande roll i försöken att laga sprickan, och där den vita svanen till slut visar handlingskraft - genom att ta livet av sig. Jag har även kritiserat föreställningen om döden som lösning på kvinnans problem förut.

Men jag antar att det är att sparka in öppna dörrar. Visst kan det inte vara så att denna konflikt, denna spricka, fortfarande är så bärande idag, 2011?

Eller?

Tingens fatalitet är väntan

Så skrev Saramago i ”Dubbelgångaren” i ett helt annat ärende, men jag tycker orden är så fantastiskt vackra tillsammans att de funnits i mitt huvud i flera veckor. Inte bara orden har vispat runt, utan också vad de kan innebära. Ting objektiveras, eller vad ska man säga, ’blir något’, i relation till människor. Förutan mänsklighet förblir tingen väntande. Till någon ser det, använder det. Eller är jag alltför utilitaristisk? Väntan på att människan ska bruka tinget och sedan utifrån artificiellt skapade behov också begära tinget.

I ett konsumtionssamhälle menar vissa, t.ex Bauman som skrivit en hel bok om det (’Konsumtionsliv’), att människans relationer till andra människor antar konsumtionens mönster. Att vi behandlar andra människor som ting. Det yttersta förtinglingandet. Kanske är det så. Jag vet inte, men jag tänker att det är jävligt svårt att bli ett eget subjekt i denna värld. Meningslösheten är stor och detta eviga sökandet efter just det som kan uppfylla mänsklighetens existentiella meningslöshet finns runt varje hörn, varje gång. Därför är det kanske enklare att sållas in i rollen som objekt, att bli ett ting, att låta saker hända med en, att endast reagera på stimuli utifrån.

Flera skulle kanske hävda motsatsen, men t.ex. nätdejtningsidor menar jag är ett exempel på hur människan antagit konsumtionens mönster i mellanmänskliga relationer. Att man på samma sätt kan klicka bland klänningar på nätet, kan klicka sig runt bland människor som presenterar sig med någon slags varudeklaration (= redovisning av varors egenskaper i syfte att, entydigt och vederhäftigt, ge jämförande konsumentupplysning www.ne.se) kring hur de ska behandlas.

Det är inte vilka krafter som helst som gör oss till objekt. Och jag tänker också på vad det gör med oss, ungefär som Kajsa Ekis Ekmans titel: Varat och varan. Vad gör varan med vårt vara? Jag tänker att den mänskliga naturen, biologiska materialiteten som Nina Björk ofta återvänder till, att vi människor i grunden är sociala varelser som är beroende av varandra hela tiden glöms bort. Våra grundläggande behov läggs ut på entreprenad och det kroppsliga blir det mest förbjudna, omvårdnaden av en annan människa blir en rent teknisk rörelse. Har vi tur upptäcks tinget och begärs av ett annat ting, annars är dess fatalitet väntan.

Ön

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka
här är jag lycklig
- Thomas Tranströmer

Min ben var solbruna med fläckar av mörka sårskorpor på somrarna på ön. Jag tog ofta skogsvägen förbi ladan (där en fladdermus en gång fäste sig vid mammas ben), över stenrösena, mot havet. Det var alltid bara jag och hunden. På ängen sprang den andra hunden sedan han dog, jag föreställde mig det. En gång klappade en uggla med vingarna över mig på den ängen, och när jag frågade pappas vän som var fågelexpert varför den gjorde så, svarade han att det var ett lockningsbeteende.

Vid klipporna letade jag glas, slipade till mjuka bitar av havet. De finaste var röda och blå. Jag fantiserade om att de kom från flaskor av öl och vin, lastade på skepp som förlist utanför ön. Klipporna välkomnade alltid mig. Än idag älskar jag hällar. Stenarna var gröna av ärg och av de torra pinnar som sköljts upp av havet rökte jag och K låtsascigaretter. En gång när jag gick hem igen över ängen sprang två ungtjurar, två vackra älgar upp från stigen mot skogen.

Alltid när jag kommer tillbaka till ön drabbas jag den första dagen av en förlamande letargi. Allting tvingas in i ett annorlunda tempo. Jag läser en årsförbrukning av mammas Allers i den gamla skinnsoffan, lojt tuggandes på en bit sockerkaka. Fortfarande pallar jag smultron på prästgården och smyger in på sure Rickards gård. Jag minns hur rädd jag var för honom som liten. Hur han skällde på mig för att jag tog kottar från hans granar. Eller den gången då han ryade åt min mamma och min moster, att jag och min kusin skulle ge fan i att vända mossan på hans klipphäll. "Jag skiter i din jävla mossa!" ryade moster tillbaka och vi skrattar än åt hennes replik. Men så en gång, jag var liten, mina föräldrar berättade att Rickard hade födelsedag. Jag och A och K placerade en blomsterbukett på hans farstu. På en liten lapp hade vi skrivit "Grattis Rickard!". Han kom senare samma dag till oss, hjulbent vaggande och med den typiska gnälliga dialekten, han tackade. Sa att vi gjort honom så glad. Vi vågade inte säga ett ord.

Natta ho är så ljus och du val aller trött
du kön int gå och lägg dig he lukt ju så gött
borta björka och lillagovalln
jolbera, snattren och talln

Båna som ha flyttje dem köm hejm
om sommarn å bo te backestun
hela vintern ha dem längtje så mytje
å äntligen var dem jär nu