Obekvämt minne

Kommer ni ihåg när vi (nästan) alla var samlade i go:teborg (kunde inte låta bli!) i somras? När vi ramlade den dåliga gatan fram första kvällen och drack öl på nån bar. Lara Craft började prata med de som satt breve eller så var det tvärtom. Iaf. Kommer ni ihåg vad de snackade om? Killen var nån slags teatersnubbe som skulle sätta upp nåt med genusperspektiv (oh vilken fin och bra kille!) och Lara Craft gick på som bara Lara Craft kan göra. Dissikerade varje ord snubben sa, ställde relevanta frågor, sa åt killen att hon ville prata till punkt, såg till att han lyssnade, sa jävligt smarta saker. Helt enkelt grym! Hon tog plats, hon var sig själv, pratade om någonting hon tyckte var viktigt och gjorde det klart för honom att hon hade en åsikt.

Och vet ni vad jag kände under hela samtalet? Obekvämhet. Jag var lite halvmed i samtalet, men satt ändå och skruvade på mig. Tänkte att "nu räcker det med genussnack Lara Craft, för om du vill ligga med den här snubben har då gått way over gränsen för vad han tål". Inte för att målet var att ligga, men kanske mer var att ha ett trevligt samtal. Men förstår ni den osannolika tanken, egentligen? Hur absurt det är? Den gången den tanken inte finns, då har vi fan ett jämställt samhälle.