Oj, ok, ni ser, jag blir arg bara jag tänker på det. Det är hemskt att jag önskar mig överslätande strategier för att lära mig att handskas med mäns behov av att bekräfta mig. Jag tänker mig att bekräftande är något önskvärt och fint, så länge vi lever i ett schysst samhälle. Jag tolkar bara in hemskheter i bekräftelsen, och det gör jag sedan jag blev feminist. Innan hade jag inga problem med manlig bekräftelse - jag tyckte bara att det kändes roligt att få mäns uppskattning. Kanske är det för att jag får för lite av den nu när jag inte är 18 och skitsnygg och skitfull på krogen varje helg (10 år senare, fortfarande på krogen skitfull, så jag tror vi fokuserar på åldern där va) som har gjort mig till en bitterfitta alternativt 5-åring som säger: "jaha, men tänk om jag inte vill ha den då?" Precis som man sa för att krama ur den sista känslan av makt på dagis när någon snodde ens favoritkudde.
Tänk om jag visst vill ha den, men på mina villkor?
5 kommentarer:
Hur kan man få den på sina egna villkor?
Hur gör man sig oberoende av den?
Så länge man åtrår tror jag inte man blir oberoende av just den sortens bekräftelse.
Å Agnes. Jag önskar någon kunde lära mig konsten att förena självrespekt och åtrå.
Jag tänkte skriva först att det finns hur många som helst som klarar sig utan manlig bekräftelse, men sen tänkte jag ett varv till och blev nedslagen. Fan, allt. ALLT "kräver" en manlig inblandning och godkännande.
Skicka en kommentar