Är du ett offer, lilla vän?

Har ni läst den här av Elin Grelsson? Gör det.

Jag var tvungen att sätta mig ned och gå igenom de känslor som klev fram inför texten, och hur de relaterade till min förståelse av vad offergörande är och vad jag själv varit med om. Tankarna relateras också till den irritation jag känt inför att feminismen ofta anklagas att förklara alla kvinnor som offer, vilket för mig framstår som en förenkling av diskursen kring handlingsutrymme och glappet mellan struktur och individ som ryms inom den feministiska teoribildningen.

Jag kom fram till att jag inte kan se att det finns några offer; inte om vi talar om offerskapet som identitet. Däremot kan vi hamna i situationer där någon väljer ut oss till offer. Situationer som har en början och ett slut. Efteråt kan vi vara mer eller mindre väl bemedlade att hantera den situation av icke-kontroll, av övergrepp eller kränkning mot vår personliga och fysiska integritet som vi utsatts för. Vi kan behöva hjälp, vi kanske stannar upp i vår utveckling för resten av livet, vi kanske inte får något trauma alls. Kanske glömmer vi och går vidare.

Allt det här tänker jag är mycket beroende av våra sociala skyddsnät. Har vi någon som fångar oss när vi faller? Finns former av professionell hjälp vid behov? eller är vi ensamma i den psykologiska process som kallas att gå bearbeta och gå vidare? Finner vi kanske ibland belöningar i det offerskap som erbjuds oss?

Jag tvingades till samlag några gånger av samma idiot som jag skrivit om tidigare. Det var jobbigt. Men tro inte att det här på något sätt definierar min person. Det är del av min historia. Jag ångrar det inte eller önskar att det inte hänt. Varför skulle jag ödsla energi på att hålla kvar vid händelser som skett när jag kan koncentrera mig på att vara och utvecklas till den person jag vill vara idag? Till min enorma tur har jag en grund i min familj och vänner, en trygghet som fungerar som min livboj. Alla har inte så tur. Betyder det här att det som hände mig inte var förkastligt eller inte borde förstås som ett brott?

Jo, självklart. Ett brott kan inte mätas i hur den påverkar brottsoffret för resten av dennes liv. En våldtäkt är en våldtäkt, även om den person som var med om det väljer, med den kapacitet man har, att glömma, gå vidare, kanske t.o.m förlåta.

Jag är dessutom övertygad att man i en och samma situation kan vara offer och ha handlingsutrymme för motstånd. Etnologen Anna-Sofia Lundgren beskriver i hennes avhandling Tre år i g - perspektiv på kropp och kön i skolan hur en flicka blir hånad av någre killar i klassen under det att hon säger något, medan hon samtidigt får stöd av läraren. Exemplet är möjligen inte exemplariskt, men den påminde mig om egna situationer där jag känt mig samtidigt utsatt och stolt. Situationer som fått mig att må samtidigt mycket dåligt men där jag vetat att jag hade fått något sagt som var rätt.

Sen finns verkliga situationer av hjälplöshet. Då vi är offer, därför att någon har utvalt oss till det. Men det gör oss aldrig till offer. Intressant är de olika resurser till hjälp och stöd i de fall vi behöver som kan skilja sig mellan grupper av människor.

Och så förövaren: betyder min tes att jag anser en förövare endast vara en förövare i stunden? Ja, så tänker jag. Det intressanta är vad som gör oss till förövare i de stunder vi väljer att utsätta andra för det vi utsätter dem för. Feminister har menat att sättet vi organiserar heterosexuell kärlek med mekanismen att tända på sin under- respektive överordning tangerar utsatthet och t.o.m övergrepp. En illustration kan vara Catullus dikt kring kärlekskonsten där han beskriver hur kärleksakten bör föregås av hennes motstånd och hur detta ska övervinnas av honom. Var finns det utrymme för att beskriva att man inte ville, om vi förstår sex på det här sättet? Framförallt, var finns utrymmet för att förstå att den andre inte ville?

Så om könsmaktordningen skapar förövare och offer i situationer där allt går fel, finns då ansvaret att handla annorlunda?

Ja, naturligtvis. Jag kan inte tro att vi inte vet när vi gör valet att ta ifrån någon rätten att välja, då vi inte bryr oss om att fråga, väljer att inte se den andre. Därför finns lagar och straff. Men vår identitet förvandlas aldrig offer eller förövare. Det var vi i situationen.

Sex

(källa: sexisnottheenemy)

Jag gillar egentligen inte att prata om sex. Det beror på att jag aldrig känner mig säker på hur det kan användas emot mig. Ändå använder jag det ibland i försök att revoltera mot att det fortfarande inte är neutralt. Jag kan säga "kuk" i ett försök att låtsas som att det inte är något speciellt. Men det fungerar inte. Allt jag gör är att understryka sex och sexualitet som något som står ut. Att anta att sex skulle ha blivit en neutral fråga i vårt moderna samhälle är en grov underskattning av de känslor av skuld, underlägsenhet och ledsnad många kan känna inför ämnet. Inte minst handlar det om att det fortfarande är ett ämne som kittlar. Jag bestämde mig ändå för att skriva ett inlägg om sex, då jag kommit att tänka på det mycket. Jag vet att du läser det här syrran, så knock your self out men berätta inte för mamma, ok?

I morse utbröt en mindre diskussion ut på twitter kring Nour El-Refai’s medverkan i Raw comedy club. Klippet kommenterades av Gustav Almestad på pillowtalk, vilket går att se och läsa här. Jag höll med Gustav genom en kommentar som inte riktigt blev som jag ville, varför jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om vad jag egentligen ville ha sagt.

Märk att detta inte handlar om att jag gillar Raw eller anser att exklamerandet av ordet ”fitta” validerar för hög humornivå. Men jag gillade Nours stand-up och formulerade detta som ”hon talar om sex som en man”. Jag blev tvungen att tänka efter vad det var med detta som jag gillade egentligen.

Jag menar inte att målet med jämställdhet är att kvinnor ska tala om sex som män gör, särskilt inte om detta handlar om uttalanden som trycker ned andra i bästa ”hä hä”-stil. Jag menar snarare att jag tyckte om hur Nour talade om sex på ett sätt befriat från skam och skuld. Hur hennes sexuella behov inte var konstigare än hennes behov av att, låt säga andas eller äta. Särskilt älskar jag hennes kärleksförklaring till sin muffa i slutet genom yogaposen. Fint. Samtidigt vred jag mig något av igenkänningsfaktorn. Kanske var det särskilt kommentaren ”ok, det här är bara skönt för dig, DÖ!” som var klistrigast. Vad är det för fel på morsekoden? Frågade en kompis och jag svarade att det inte behöver vara något fel med det, om det inte följs av just den känslan som kommentaren beskrev.

För känslan har ju funnits där.

Frågan har också kommit upp kring debatten om F!s kampanj ”Feminister har bättre sex”. Jag gillade den inte då jag kände att det är en fråga som organisationer som RFSU möjligen kan driva, men ett politiskt parti? Jag vet inte. Men döma av reaktionerna har många tolkat kampanjen som ”vi feminister är bättre än ni andra”. Nu menar jag att detta är helt och hållet F!s eget fel. De har klumpigt formulerat en idé kring tjejers frigörande av skam från sex till att definiera en grupp (feminister) och ställa den i relation till en annan (ni andra) där den egna gruppen framstår som bättre. Jag tror verkligen inte att detta var meningen. Men jag är dessutom besviken på att F! verkar koncentrera sig på att krossa en mossig bild av feministen som den manshatande sexmoralisten att de glömmer att den bilden inte delas av alla med en IQ över Forrest Gump-nivå. Ändå tror jag att kampanjer liknande denna inte är meningslösa, om de formuleras mindre klumpigt. Jag tror många tjejer går omkring med skam när det gäller sex. Att det fortfarande finns en förståelse av att som tjej vara mer till för den andre. Att man som tjej inte riktigt undkommit ett kvarvarande stigma med att gilla sex. Att "bli knullad" används fortfarande som begrepp för något riktigt negativt. Hur ska man undvika att känna sig lite förvirrad och kluven?

Hade jag varit politiker hade jag formulerat min sexualpolitik så här: Alla borde ha rätt till bra sex.

Jag blir så djävla glad när vänner berättar om bra sexupplevelser. För det är viktigt. Tyvärr har jag hört lika många historier om dåliga, vidriga och totalt förnedrande sexualupplevelser. Jag själv har varit med om samma sak, både heaven and hell. Märk väl skillnaden på dåligt sex och förnedrande upplevelser. Dåligt sex är ok. Man lär sig eller varandra eller går vidare till någon som kan. Eller varför inte har sex med sig själv. Förnedrande upplevelser kan däremot lämna ärr i tilliten.

Jag önskar alla ett sexliv utan skam, skuld eller förnedring. Framförallt önskar jag att sex slutade användas i syften att trycka ner. Sex ska vara glädje, njutning, skratt, allt djävla fantastiskt i världen. När jag är utan mår jag skit. När jag är utan kan en vän ta mig på armen och avtrycket värker i flera minuter efteråt. Alla behöver vi beröring och att vara nakna ihop, det är fanimej det finaste som finns.

Jag rekommenderar alla att titta in på den här bloggen som jag hittade tack vare Sleepless. Den är helt brilliant och beskriver allt jag vill ha sagt.

Cela va sans dire

Och du vet, man försöker verkligen fylla sina dagar va, och det går rätt bra. Men ändå; ibland kommer den krypande, den där djävla tomheten du vet.

Il n'y a pas de l'argent

Inspirerad av Neonbibelns plötsliga affluens började jag fantisera vad jag skulle göra ifall jag skulle befinna mig i en situation där jag inte längre var så satans fattig utan, varför inte, vann på triss till exempel. Till min förskräckelse dök tanken "betala csn-skuld" upp som nr ett i min hjärna (vilken uppenbart måste vara starkt influerad av den protestantiska etiken). Nej du. Dessutom vågar jag inte tänka mig en vinst av en så astronomisk summa att den skulden någonsin skulle kunna återbetalas, utan begränsade den imaginära inkomsten till, låt oss säga, runt 10000kr.

Jag vet vad jag skulle göra med pengarna. Jag skulle resa.

Jag skulle äntligen hälsa på min vän på Sicilien.

Jag skulle åka till baka till Casarabonela och galoppera med hästarna i uppförsbackarna i bergen tills mina inälvor förvandlas till vatten av skräck och hänförelse.

Jag skulle åka tåg genom östeuropa. Berlin, Krakow, Warszava, Kiev, Budapest, Bukarest, Istanbul, Sarajevo, Ljublijana, Wien, Prag. Möjligen skulle min reskassa vara något för liten för detta men, gud vad jag vill göra det.

Jag skulle ta med mamma tillbaka till St. Petersburg och köpa kommunistisk kitch, typ affischer och pins med Lenins skalle på.

Jag skulle åka tillbaka till Paris och troligtvis festa upp pengarna på en vecka.

Jag skulle ta min kompis som bor i Paris och åka ned till Marseille. Därifrån skulle vi ta en båt till Marocko och åka vidare till Algeriet och Tunisien.

Bara jag får göra något annat än att sitta här och lyssna på när snöstormen piskar fönsterrutorna.

Makten att utnyttja och människovarandet

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag funderade på vad det är som gör oss till människor, och nedan presenterar jag mina funderingar kring makt och ansvar och dess del i människoblivandet. Märk att jag inte menar att detta uttömmande beskriver vad det är att vara människa utan snarare vad jag ser som en viktig aspekt av detta.

Förra veckan fick jag rida Timjan igen, den 700 kg tunga ardennern som jag tidigare skrivit om. Hon travade längs manegens långsidor som en bulldozer av muskler med mig ovanpå vilket fick mig att känna mig samtidigt skithäftig och liten som en myra. När vi senare gick tillbaka till stallet för att sadla av slogs jag av hur otroligt det ändå är att hon så snällt följer mig. Hennes dasslock till hovar trampar inte ned mig, hennes enorma huvud används inte för att bita mig, hennes stora kropp används inte för att krossa mig. Istället lunkar hon vänligt men något ostadigt brevid mig på den halkiga vägbanan.

Jag tänker att det måste handla om följande:

- Hon gillar mig. (Uteslutet. Timjan känner mig inte då hon endast har träffat mig en handfull gånger.)

- Hon är rädd att om hon inte lyder mig gör jag henne illa. (Ha! Ha! JAG göra HENNE illa! Bara tanken får mig att vika mig dubbel av skratt.)

- Hon litar på mig.

Så måste det vara. Timjan litar på mig av erfarenhet från andra människor som behandlat henne väl. Det är därför hon så snällt låter sig borstas, det är därför hon snällt lyfter på sina enorma hovar så jag kan kratsa dem, det är därför hon snällt går in i sin box och börjar mumsa på hö istället för att mosa mig och springa mot sin frihet.

För några kvällar sedan såg jag en stark scen i en film kring andra världskriget (Atonement hette den). Några soldater bevittnar hur en officer går fram till en grupp hästar vilka ställts på rad. Han skjuter dem en efter en i huvudet. Nu är det visserligen skådespelartalangerna hos hästarna i just den filmen som är remarkabel, men det slog mig också, ifall denna situation varit verklig, hur hästarnas totala tillit till människorna fick dem att vänligt invänta sin tur på döden. De ryggade knappt från pistolskottet när deras kamrater föll ned på marken. Vet då att hästar är utpräglade flyktdjur – deras instinkt och kroppar är designade att springa vid fara. Episoden illustrerar det enorma ansvar som följer med tilliten i situationer av ett totalt maktövertag. Det totala beroendet vissa har av andra innebär ofta bokstavligt att man kan ha ansvar över någon annans liv, och en reell makt att faktiskt ta det livet – eller göra det till ett helvete, om man ger sig själv utrymme att göra det.

Då och då kan man läsa om hästägare som upptäcker att deras djur blivit skadade under dagen då de stått i hagen. Ofta handlar det här om attacker med vassa föremål mot stons kön. Föreställ er hur det måste ha gått till för att komma så nära att kunna skära en häst i slidöppningen. Man måste närma sig försiktigt. Kanske har man med sig en morot eller liknande lockbete. Man måste, de facto, föra svansen åt sidan, alltså etablera tillräckligt förtroende för att kunna röra vid hästen. Kanske kan man tänka att ett sto inte är försvarslöst. Men då underskattar man djurets djupa ovilja att göra någon människa illa. Framförallt finns en tillräckligt stark tillit hos djuret för att låta en främling komma nära. Denna tillit utnyttjas alltså för att göra illa. Det övergår mitt förstånd och fryser mitt hjärta till klirrande istappar.

Andra grupper vilka har ett sådant beroende är förutom djur till exempel barn och gamla. Det är när vi brister i vårt ansvar gentemot dessa som vår mänsklighet sätts ur spel. Det är när vi tar detta ansvar för dem som är beroende av oss som vi blir människor. Minns ni hur härligt det var som liten att utlämna sig till den totala makten som våra föräldrar hade över oss? Barndomen handlar mycket om att skapa egna utrymmen för maktutövande, och barn har makt över sina föräldrar, men den makten handlar endast om den kärlek föräldrarna har för sina ungar och deras ovilja till att något ont ska hända dem. Men det fråntar inte vuxnas totala makt och därmed också ansvar för barn.

Det är när vi utnyttjar den sortens tillit, som exempelvis den tillit husdjuren utvecklat till oss genom sitt totala beroende av oss, som vi avförmänskligar oss. Jag tänker att vi blir människor när vi ser och erkänner våra maktpositioner, men avstår ifrån att utnyttja dem för att göra andra illa.

Den smala frågan

När jag gick på min sedvanliga driva ungdomen-ur-kroppen-söndagspromenad lyssnade jag på Nya Vågens senaste program som bland annat behandlade Arena-debatten. Arena-debatten handlar om fokus för vänsterdebatt i tidskrifter och man kan säkert googla och få fram en massa artiklar som jag inte läst. Det var inte just Arenas dåvarande och framtida inriktning jag vill ta upp, utan istället det som är grundfrågan - det ideologiska. Suhonen, redaktör för SSU-tidningen Tvärdrag menar att tidskriften Arena driver en postmodernistisk vänsterdebatt som ignorerar den riktiga och reella vänsterfrågan, nämligen den om klass. Kajsa Ekis-Ekman gick också till angrepp mot tidningen i DN för nåt halvår och menar att man för en metadebatt kring klass, kön och sexualitet, vilket har bidragit till en pågående och hätsk debatt i DN och på diverse kultursidor. Göran Greider går så långt att kalla det "krig". Suhonen har även tagit upp frågan kring LO:s stöd av vänstertidskrifter. Det var typ en sammanfattning av själva beefen.

Och jag tycker detta är skitsvårt att beröra men jag gör ett försök. Jag är inte en anhängare av postmodernismen. Jag är gammelmarxist och tycker just att frågan om klass är den viktigaste och jag är ett fan av "de stora berättelserna" om samhället. Jag har inte mycket till övers för fragmentering, upplösande, identitetspolitik utan omfördelningskrav (bara erkännande wont do it for me) och det liksom flytande nästan laissez-faire perspektivet jag många gånger uppfattar postmodernismen står för (jag skiter i att definiera postmodernismen). MEN. Men, jag tycker att Suhonen har helt galet fel när han kallar sexualitet och feminism för quote: "smala frågor". Då är vi tillbaka i "männen-tolkar-världen-och-kvinnorna-som-lever-i-den-ignoreras"-1800-tals marxismideologi. Jag är trött på HIStory all over again. Nä, klass kommer inte före kön, fortfarande. Nä, vi kan inte säga att när klasserna är upplösta kommer också kvinnorna att frigöras. Varför?

Simone de Beauvoir skriver det så självklart redan på 1940-talet:

Det har inte alltid funnits proletärer. Men det har alltid funnits kvinnor. De är kvinnor på grund av sin fysiologiska struktur. Genom hela historien har de varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller utveckling, det har inte inträffat.

(...)

De [kvinnorna] har inget förflutet, ingen historia, ingen religion som är deras egen och de har inte som proletärerna en solidaritet genom arbete och gemensamma intressen. De har inte ens den rumsliga samvaro som är grund för en gemenskap bland Amerikas svarta, gettornas judar, arbetarna i Saint-Denis eller i Renaultfrabrikerna. Kvinnorna lever utspridda bland männen, via bostaden, arbetet, de ekonomiska intressena och sin sociala ställning hårdare knutna till vissa män - fäder eller äkta makar - än till andra kvinnor. De borgerliga kvinnorna solidariserar sig med borgerligheten och inte med proletärkvinnorna, de vita med vita män och inte med svarta kvinnor. Proletariatet skulle kunna föresätta sig att massakrera den styrande klassen, en jude eller en svart fanatiker skulle kunna drömma om att erövra atombombens hemlighet och skapa en helt judisk eller svart mänsklighet, men kvinnan kan inte ens drömma om att utrota männen (Beauvoir, Simone de 2002:28-29).

Jag är trött på att kvinnor bara ska kunna vinna de kamper som männen bestämmer är okej. Då är vi tillbaka i att kvinnor ska få delen som männen kan avstå från. Så snälla, sluta kalla feminismen för en "smal fråga".

Sexköp encore un fois

Neonbibeln har varit modig nog att ta tag i prostitutionsfrågan och jag kände mig motiverad att ta tag i den igen. Jag skulle vilja formulera mitt ställningstagande i frågan så här:

Ingen ska ha laglig, moralisk eller what ever rätt att köpa andras kroppar.

Låt mig förklara lite närmare. Här hade jag, och ville gärna kunna skriva, att det inte i denna moderna tid, denna upplysta, långt framskridna tidpunkt i vår historia, i denna socialliberala demokrati med långt framskridna rättigheter knutna till individen, kan vara accepterat att köpa andras kroppar för pengar. VI. ska inte. Köpa. ANDRAS. Kroppar. Vi accepterar inte kroppsdelar som varor på en handelsmarknad i form av organhandel. Att det kan enligt vissa vara lämpligt att män (för det är praktiskt taget alltid män) köper kvinnor (även ofta andra män) går endast att förstå i kontext av den situation där kön har den betydelse den har i vår samtid. Det är ingen slump att sexköpslagen kom i den tid den kom, efter decennier av teoretiserade och diskuterande kring varat av mäns och kvinnors olika situation i den här världen.

Problemet går inte att förstå om vi inte ser till strukturerna, precis som Neonbibeln skriver. Vissa, exempelvis feminister, framställer könsmaktsstrukturen som något som är politiskt upplyst och tydligt, men strukturerna existerar oavsett om man väljer att se dem eller inte. Och förstår vi inte relationerna mellan kvinnor och män historiskt, symboliskt och materiellt, då förstår vi inte heller prostitution.

För visst finns det män som prostituerar sig, självklart. Finns där en efterfrågan finns en tillgång. Men som vanligt när man pratar om prostitution fokuserar man på säljaren och inte köparen, vilket är fullständigt idiotiskt och det är också anledningen till att jag är en anhängare av sexköpslagen. Motståndare till lagen hävdar ofta att staten inte kan bestämma över individens rätt att göra vad den vill med sin kropp. Det är sant. Däremot har vi inget emot att staten ställer upp regler för hur vi får bete oss mot andra. Även om någon ber dig att sparka dig i magen har du inte rätt att göra det. Ingen av oss har problem med att köra 70 km/h på 70-väg då vi i trafiken inser vårt ansvar för andras och vårt eget liv. Det är regler vi upprättat för att kunna leva ihop, dikterade av en tidsanda. Att då inte kunna sätta i samband de konsekvenser och de band prostitutionen, även den lagliga, har till (som Neonbibeln skriver om) människohandel och trafficking är för mig förbluffande.

Kanske ligger problemet just där: Att köpa andra för sexuella syften har aldrig följts av någon som helst reprimand, möjligen socialt men aldrig på riktigt, kan också vara anledningen till oförmågan att se sina handlingar i större kontexter. Därför behövs lagen. Jag är ledsen att säga det, men jag börjar mer och mer se det som att när vi människor aldrig blir ställda till svars för våra handlingar är vi kapabla att göra de mest horribla saker mot andra, till och med mot dem vi säger oss älska. Se bara på länder där våld inom nära relationer knappt existerar i lagböckerna.

Många motståndare av sexköpslagen resonerar enligt tankemodellen ”här har vi ett fenomen som inte kommer att stanna av, att förbjuda är meningslöst, bättre att acceptera och organisera”. Och det kan verka som ett bra argument, jag brukar ofta tänka samma sak inför moralisk indignation över tonårsgraviditeter och tidig sexuell debut (unga människor kommer att ha sex, bättre att utbilda dom i konsten att ta hand om varandra och lära dem om allt om preventivmedel än uppmana dom att behålla mödisen) men prostitutionsfrågan är inte den samma, och varför? Därför att det inte är ett problem i sig att unga har sex, men det är ett problem att män köper andras kroppar.

Därför att våra kroppar inte är varor på en handelsmarknad. För de konsekvenser av mänskligt lidande, direkt eller indirekt, som följer. För den förlust av mänsklig värdighet i köpet. För handlar det inte till syvende och sist om vad som gör oss till människor? Jag tror mitt nästa inlägg får handlar om det.

Jag är övertygad om att det finns oändligt många ingångar för att diskutera frågan ytterligare, och möjligen kommer detta inlägg sprejas med indignerade kommentarer och kvasifilosofiska krumbukter kring sex och den fria viljan.

Jag var bara tvungen att formulera mig kring frågan, inte minst för mig själv.

Cinemateket våren 2010

Förra hösten gick jag inte på en enda cinemateketfilm. Shame on me. Nu har jag på lämplig plats klistrat upp den läckra filmutbudaffischen och hoppas på bätte framförhållning i år. Hursom är det alltid lika roligt att läsa hur de valt att beskriva filmerna på filminstitutet! Dessutom inser man betydelsen av prostituerade och galna kvinnor för den västerländska filmhistorien. Bjuder här på lite härliga axplock ur cinematekters utbud för våren 2010!

"Agnes von Krusentjerna får tvångströja i Venedig i imponerade biografi med magnifikt foto av Rune Ericson"

"Tjock dotter till uppburet författarkräk övar skalor med förhoppningsfull sångpedagog gift med loser med skrivkramp"

"Promiskuös Bardot hotas av dödsstraff sedan hon dödat sin älskare, och historien berättas i tillbakablickar"

"Dreyer-influerad martyrmelodram där renhjärtad flickbrud tillfredställer totalförlamad oljeborrare i skotsk håla" (publikfrieri?)

"Jane Fonda fick en Oscar för rollen som självdestruktiv callgirl hotad av psykotisk mördare"

"Merlot-inspirerad film om vansinnig prostituerad i skoningslös Parismiljö med fantastiskt foto av Mer Sken"

"Rysare i regnig förort där privatspanare bedrar schizofren fru som säljer deras barn för tre Big Mac"

"Vansinnerfärd i lustjakt över Patelsjön med mästerliga skådespelarinsatser av Rem Stool vilken senare medverkade i "Jag är din tvångströja" och "Späk din gris""

Ok, de där sista hittade jag på.

19/1 af Geijerstam

Du som stiger ned i vatten
överlämnar dig åt något
som kommer tätt intill dig
med andra rörelser än dina egna,
långt inne i vågen blir du buren av
detta
som är något annat än du själv,
överlämnad som i sömnen
åt andningens böljegång
med kroppen nedsänkt
i sinna stilla rörelser
i detta eftergivande
i detta alltid kommande och nära

Fortbildning

Vänner! Jag föreslår att vi börjar en studiecirkel. Jag är mycket sugen på att vederkvicka mitt vad som känns som falnande intellekt. Här har jag några förslag:

Fronesis temanummer om det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism

Om jämlikhet i The spirit level. Why more equal societies almost always do better av Pickett, Kate & Wilkinson, Richard

Om globalisering, demokrati och marxism i Stefan Jonssons Rapport från sopornas planet - kritiska essäer

Den sistnämnda läste jag om i lokala tidningens kulturdel och kände mig alldeles eld och lågor. Jonsson skriver uppenbarligen om marxismen som etiskt och kunskapsteoretiskt val, inte först och främst politiskt.

Jag ska bara sluta vara så sabla fattig sedan styrs stegen mot bokhandeln!

Förresten, är det någon av er som missat den här artikeln? Jag har inget att säga om så deprimerande läsning utom vore jag religiös skulle jag falla på knä och be för en bättre värld.

Och sedan kliva upp och se vad jag kan göra.

Martin Luther King is my personal Jesus

The Cove och Tonårens guilty pleasure del 2

Som liten älskade jag Luc Besson's Le grand bleu. Jag har fortfarande affischen med mannen som leker med en delfin i månljuset på väggen och var den än sitter är för mig hemma. Min kärlek för filmen hade orsak i flera aspekter; den heta förälskelsen i Jean-Marc Barr, min väldigt allmängiltiga fascination för delfiner (vilket barn drömmer inte om att simma med dem?) och kanske det tunga, melankoliska stråket i filmen som anknöt till mina depressiva sidor, vad vet jag. Mest hade det att göra men mina drömmar om Taormina, där en stor del av filmen utspelas. Vi har vänner till familjen som bor i denna underbara lilla sicilianska stad och fastän jag känt dem hela mitt liv har jag aldrig hälsat på dem. Skäms på mig.

I efterhand har jag lärt mig att delfiner omges av ett ganska oförtjänt romantiskt skimmer då de är starkt hierarkiska djur som utövar både mobbing och våldtäkt. De är inte det enda exemplet på djur vi tenderar att förmänskliga, men inget av det betyder något för den rättmätiga indignation som djurrättsaktivister världen över hyser mot valfångstindustrin och deras slakt av delfiner som pågår. Luc Besson är nu aktuell med en ny film kring delfiner, The Cove. På filmens hemsida uppmanas trailern att spridas för att kunskapen ska få större allmängiltighet. Så här är den. För min ungdomskärleks skull, för deras skull.

Skönhet som dygd

Hittade en gammal text jag knåpat ihop vilken anknyter till det förra inlägget:

Vad är skönhet, och vem äger den? Frågan är värd att ställas. Jag menar att skönhet kan förstås som en dygd. Vi anser det vara en egenskap likställd med vishet, generositet, vänlighet; dygder vi skattar högt. Problemet ligger i att män skapar skönhet och kvinnor har skönhet. Kvinnors högsta egenskap ligger inte i hennes egen makt utan finns till för andra att åtnjuta. Det är i grunden en passiv dygd.

Det finns ett behov av skönheten som kvinnor strävar efter att tillfredsställa med all ansträngning vi kan uppbåda. Kvinnan har ingen hetare önskan än att bli betraktad som vacker och det är fel att tolka hennes önskan som fåfäng. Hon har sen barnsben vetat att hon förväntas bidra till en bättre värld genom sin skönhet, där små pojkar vetat att de bidrar till detsamma med sina handlingar. Genom hennes skönhet lägger hon ett mjukt skimmer över en kall, hård värld som tillhör männen, genom henne får de anledning att fortsätta kämpa mot sina drakar. Kvinnan är trofén, genom hennes åtråvärdhet finns det en mening och ett mål. Kvinnor eftersträvar därför att bli åtrådda som ett mål i sig snarare än en del av vägen till målet. Det är allt som betyder något, men självklart har kvinnan själv inget att vinna på detta mål. Det stympande av vår handlingskraft som tron på vår skönhets betydelse kan ha är förlamande för det vi skulle kunna vara och göra.

Jag kommer ihåg hur redan på dagis vissa barn blev ratade, andra inte. Jag har bevittnat två femåriga flickor råkat i dispyt och sökt att såra varandra genom att tala om för den andra att ingen pojke tycker om henne, det värsta misslyckande en kvinna kan ha. Jag började märka förändringen i 12-årsåldern. Män, mycket äldre än jag själv, jag märkte hur deras blickar och kroppsspråk förändrades. Mina jämngamla vänner av det motsatta könet började kommentera allt det nya som hände med min kropp. Jag var åtrådd, och jag upplevde en ny sensation av samtidigt äckel och tillfredsställelse. Det var skrämmande att inse att det jag önskat så hett, ända sedan jag i treårsåldern förstått att världen är uppdelad i dem som är vackra och dem som inte är det, var något jag avskydde att uppleva. Jag avskydde det, men var nöjd över att jag börjat leva upp till det jag borde som kvinna. Min känsla av maktlöshet utbyttes endast mot en ännu större känsla av maktlöshet och inte minst en upplevelse av att bli fullständigt reducerad. Jag hade fram till dess ännu inte på ett så djupt sätt förstått mig själv som objekt. Jag lärde mig snabbt de knep kvinnor tar till för att undkomma oönskad uppmärksamhet; åtsmitande sportbehåar, noggrant disciplinerande av kroppen, undvikande blickar som aldrig riktas i ögonen på män. Det är lustigt hur till och med hundar vet att en stirrande blick i ögonen på andra är en aggressiv handling, när män aldrig drar sig för att göra just detta mot kvinnor. Kvinnor lär sig tidigt att frukta den underliggande aggressiviteten i mäns sexualitet. De lär sig att deras kroppar aldrig helt och fullt tillhör dem själva. När jag desperat försökte undkomma den totala känslan av maktlöshet kunde andra kvinnor i min omgivning fullständigt spela med i spelet; de utagerade feminitet med all energi de kunde uppbåda genom smink, kläder, kroppshållning, uppträdande. Frågan är om någon av oss vann något på våra val. Samtidigt som jag önskade att inte bli reducerad, önskade jag lika hett att bli älskad, åtrådd och sedd. Jag fick inte det hela gå ihop.

Det finns inget förnedrande och nedbrytande i människors önskan efter relationer, kärlek eller beröring. Men självklart ligger det ingen reell makt i kvinnans heta önskan att bli åtrådd. Det är också därför vi måste hitta vägar ut denna nedbrytande, passiva och förnedrande önskan. Jag misstänker att många tolkar värdet i att bli åtrådd på samma värdeskala som att bli älskad. Vi måste bara fråga oss vad vi vinner på att bli åtrådda, och vad män vinner på i en värld där vi åstadkommer skönhet som dygd. Män ”dämmer haven”, de behärskar aktivt sina omgivningar på ett sätt vi inte gör, där vi istället disciplinerar våra kroppar och utseenden, som Nina Björk så utmärkt formulerat det i sin bok ”Sireners sång” (Wahlström & Widstrand 2000).

Så vad bör vi då göra? Bör vi sluta anstränga oss för att vara vackra? Vi bör börja med att medvetandegöra oss om de begränsade, om inte obefintliga, belöningarna för våra ansträngningar. Vi bör aldrig mer förstå vår skönhet som ett mål i sig, utan som ett led i något som bör utmynna i någon slags vinning för oss. Vi bör veta att vi aldrig kan, lika lite som män, erhålla reell makt genom vår skönhet. Vi bör se vår skönhet som vår tillhörighet, inte mäns. Vi bör ta makten över vår skönhet, kroppar och utseenden, och själva definiera vad som är attraktivt, när vi vill vara attraktiva och vad vi bör få ut av vår attraktivitet. Som Robyn sjunger; ”I’m only sexy when I say it’s ok”. Vi bör helt enkelt fråga oss; vad får jag ut av det här? Är det något som tillfredställer mig? Är det något som ger mig något? Jag är övertygad om att det skulle vara början på en revolution. Jag önskar för kvinnor att inte se det som att det är vårt ansvar att smycka den här världen. Det är inte vårt ansvar att vara den här världens örhängen, den här världens halsband, den här världens vackra yta. Vi kan vara vackra när det passar oss, men det är inte allt som står oss till buds. Vi bör också dämma haven på samma villkor som män.

Halt Kroppen

Det som stannade hos mig längst efter att läst Åsa Beckmans text kring manligt kultursvineri, förutom en besk smak i munnen efter chocken över hur mycket förödmjukande skit som kan komma ur en person (i detta fall Den Manlige Författaren) är tanken kring att tappa förmågan att svara när man reduceras till kropp. Det slog an på tankar jag haft en tid.

Jag tänker på en seriestripp i Hundra procent fett. Liv Strömqvist berättar om hur en kille vilken hängt efter henne med sina kärleksbetygelser likt en hundvalp totalvänt i ögonblicket han förstod att han var ratad, och uttryckt sin besvikelse och bitterhet genom att informera henne om att hon "gått upp i vikt". Serien följer då med en humoristiskt genomgång av patriarkatets koppling till anorektiskt smala kvinnor och slutar med Liv's fastställande av varför hon inte bryr sig om hans småaktiga kommentar med utropet "Riots, not diets". Serien slutar med att den forna hundvalpen surt slänger ur sig "Öhh, du har börjat få rynkor". Go figure, liksom.

Jag läste artikel av Susan Faludi i ett gammalt nummer av Bang (Skamligt kvinnligt) nyligen, som var så bra att den faktiskt fick mig att bli alldeles stilla. Faludi börjar med att återberätta historien om Atalanta, den grekiska kvinnans som springer i från alla män och vägrar gifta sig innan en man vunnit ett lopp mot henne. Hon besegras till slut då en av hennes friare rullar gyllene äpplen i hennes väg vilka hon stannar upp för att plocka, varför hon förlorar.

Faludi kopplar myten snyggt till kvinnokampens nedsaktande från 70-talet, där friaren är marknaden och glittret vi stannat för att plocka upp är den kommersiella kulturen. Som exempel tar hon upp hur ett stort cigarettföretag lockade suffragetter i London att blossa på "frihetsfacklor".

Hennes text är skriven i en amerikansk kontext, men hur kvinnors frihetskamp bytts ut mot "självförbättringens gyllene äpple" - däribland snyggare, ungdomligare, utseende och högprestation, kan knappast avgränsas endast till NY.

Nu tycker jag inte att feminismen har genomgått någon slags nedsaktande sen 70-talet, möjligen en slags avradikalisering, men det verkar ju ibland som att det inte finns någon högre synd än att inte se bra ut. Hur en elak kommentar kring eventuell fulhet kan effektivt sätta halt för varje intelligent motstånd. Jag blir alltid lika ledsen när jag ser hur det används mot tjejer i syfte att tysta dem och hur det ofta funkar! Inte minst använder tjejer det mot andra tjejer. En gång höll jag på att hamna i catfight. Det var i gamla staden och vad jag hade gjort mot hon som ville spöa mig har jag ingen aning, men det lustiga var hur hon i tirader spottade ur sig hur djävla ful jag var. Nu hade jag faktiskt tillräcklig självkännedom för att veta att 1. det är jag inte, och 2. hade hon tyckt att jag var snygg hade jag blivit orolig med tanke på att hon såg ut att komma med expresståget från whitetrash-ville. Klass skapar olika smakmönster, och vi hade inte samma helt enkelt.

Ända sen jag var liten har jag avskytt så oerhört att bli kopplad till min kropp. Det har möjligen att göra med att jag upplevde en del skrämmande kommentarer från vuxna män (gubbar) så snart jag fått knölar på bröstkorgen. Samtidigt ville jag så gärna bli sedd och åtrådd! Ambivalensen höll på att göra en tokig. Jag utvecklade en djävligt vass tunga för att reptilsnabbt hugga dem som försökte sig på detta. Exempel: När Tommy i årskursen över mig kommenterade att jag har stora bröst för att gå i sjuan replikerade jag med smalnande ögon att jag hört att han hade ovanligt liten kuk för att gå i åttan. Jag fick en hård smäll på armen och hotet med att bli våldtagen, men det var det värt. Han kommenterade inte mina tuttar igen, och ingen annan för den delen.

För att bita tillbaka använde jag mig av samma grepp som honom. Det är så lätt att använda den andras kropp för att tysta och förödmjuka.

Allt man vill är att inte ta någon skit.

Lyckoforskning och samhällsteori

Vill flagga för oerhört intressant krönika här.

Gjorde mig lycklig, ha, ha.

Världens viktigaste uppfinning

För några år sedan läste jag en artikel av ekonomen Amartya Sen om vad som ska anses vara världens viktigaste uppfinning. Sen utnämnde demokratin till denna hedervärda plats, och jag håller med, men artikeln fick mig också att fundera över alternativ till vad som skulle kunna anses vara extremt viktiga uppfinningar.

Jag kom fram till att p-pillret måste placera sig skyhögt på denna skala. Världens viktigaste uppfinning! Som dessutom fyller femti i år.

Utan att förminska de biverkningar som uppkommit (då varje ny lösning ofta ger nya problem) så som ökad risk för blodpropp, minskad sexlust, acne och miljöpåverkningar, är det viktigt att föreställa oss vilken slags värld vi hade levt i om inte p-pillret funnits.

P-pillret gav naturligtvis kvinnor makten över själv välja när, och hur många, barn man ville ha. Detta var inget annat än en revolution. För mig är motsatsen helt otänkligt och skulle jag tvingas vara i den situationen nu skulle jag finna den djävligt förödmjukande. Som uppväxt i de kargare jaktmarkerna av vårt avlånga land (även om jag är övertygad att samma situation gick att finna överallt) har jag bara behövt gå en eller två generationer bort för att medvetandegöras om vilket helvete det var att inte kunna välja. Tänk att vartannat år tvingas föda barn, ofta från 18-års ålder till närmare femti. Föreställ er påfrestningen på kroppen. För varje barn ökade ångesten över hur man skulle överleva, för de stora barnaskarorna var den främsta orsaken till många familjers skriande fattigdom. Kvinnor dog i barnsäng, så som för min morfars mor. Jag har hört berättelser om hur barn avskyddes av sina föräldrar, hur dom aldrig ägde ett klädesplagg eller leksak eller något föremål som bara var deras.

Min mormorsmor hade "bara" tre barn. I hennes by där hon och hennes man ägde ett jordbruk retades hon av männen och kallades för "gallko". På något sjukt sätt var en stor barnaskara prestige för dem; ett tecken på deras virilitet kanske. Detta trots att de måste varit medvetna om att färre barn hade varit bättre för familjens möjligheter att äta sig mätta. Ett tecken på att de fick sin vilja igenom gentemot sina maktlösa fruar, muttrar jag bitterfittigt. Jag vet inte hur min mormorsmor lyckades, förmodligen nekade hon karln sängkammaren, men mer än tre barn skulle hon inte ha. Och förmodligen var det enda alternativet; att offra närhet och sex med sin man för att slippa allt som kom med otaliga barn.

Mamma har berättat att hennes pappa tvärvägrade när hon skulle skaffa p-piller som 18-åring på 60-talet. Ändå hade hon varit tillsammans med hennes kille i flera år och var inte precis på väg att kasta sig in i den sexuella revolutionen. Hon har visat bilder på åtminstone tre väninnor som fått skynda till altaret för att hinna gifta sig innan den oplanerade ungen kom. Detta är bara 40 år sedan.

Att slippa vara slav under din ägglossningscykel. Det är fanimej en helt otrolig frihet som vi har lyckan att ta för given. Nu finns en uppsjö av alternativ till p-pillren och man bör inte förglömma de ack så viktiga kondomerna. Men jag är övertygad om att p-pillrena inte bara var en del i den kvinnliga frigörelsen och uttåget på arbetsmarknaden utan även var avgörande för att den skulle bli möjlig.

Men det där med manliga p-piller verkar ligga på is. En inlandsis. Skulle det på något sätt innebära samma frihet för dem?

Maria min vän

Jag fick ett så lustigt samtal för någon vecka sedan! Jag satt på jobbet och prokrastinerade som bäst när en kille från ett företag som erbjuder "professionell sminkning och styling" slår mitt nummer. Han berättade att jag hade lyckan att bli stylad och fotograferad (bilderna fick jag naturligtvis köpa förmodligen svindyrt) eftersom att "Maria Nånting" i Malmö hade gett dem mitt namn och nummer!

Jag ba, eh va?

Ett ifrågasättande från min sida följer medans min hjärna scannar febrilt efter kompisar från förr, dvs från året då jag bodde i Malmö och Lund. Utan resultat. "Du," säger jag, "om den här Maria kände mig skulle hon veta att jag är förmodligen den sista i världen att vilja ha ett sånt här erbjudande. Det är typ som att erbjuda en dagskurs i vegansk matlagning till en älgjägare".

Sendan jag förklarat mitt djupa ointresse över att bli styladfixadfotograferad krävde jag att få veta vem denna Maria nånting var.

De hade inga besked. Enter sökmotor.

Maria Nånting i Malmö visar sig jobba på något diffust företag. Jag ringer kundtjänst och ber att få språka ett ögonblick med Maria. Vid denna tidpunkt hoppas jag fortfarande att det är någon jag känt och inte ett äckligt sätt för företag att få mig att tro att jag är utvald. Ack, den naiviteten.

Maria gick så klart inte att få tag på. Kanske existerar hon inte ens, likt Agnes Cecilia. Nu i veckan hörde jag Helena von Zweigbeck prata i Spanarna om fenomenet att hon alltid får personliga mail från personer hon aldrig träffat med erbjudanden om allehanda skräp.

Om detta utvecklas till normalitet gör jag fanimej som i Rocky och byter namn till Ms Livmethafackalone.

This state of emergency

Älskad låt i nytappning -

Photos Miranda July Roe Etheridge

Vice photos

Lemlästad

Någon/något har lemlästat min snögubbe. En hund har pissat på den och någon har halshuggit den. Så lätt var det visst att rasera något som människan byggt upp. Jag får inte ut några andra ord kring det än att det är så jäkla talande. För vaddå? Ja. För allt.

Männen som aldrig fick ligga

Trots att killarna i kent kommit ut som forna töntar har de också ett spår av, vad jag tolkar det som, bitterhet över att de aldrig fick ligga. Eller vad betyder annars textraden: skjutsar dig hem, villkorslöst? Det vill säga, om du inte varit så jäkla töntig hade du fått kunna ställa villkoret som de tuffa killarna med moppe(-musche) gjorde: du får sitta bakpå, om det betyder att jag vid ett senare tillfälle anser det helt normalt att hångla upp ditt 13-årings jag mot en vägg, talla på dina brön och/eller kalla dig för hora.

Och på tal om att kalla någon för hora, Ronnie Sandahl står också för den där bittra manligheten som vill att kvinnor ska ursäkta just dem från patriarkatet. Nej, du sa aldrig hora, men du sa just ingenting (sorry, har inte läst boken. Sa Ronnie någonting?). Lara, en av glitterfittorna gick en gång fram till rättvisepartiet socialisternas monter en politikerdag på universitetet för många år sedan när kampanjen Vägra kallas hora pågick. Hon frågade: varför heter inte er kampanj Vägra kalla någon för hora? Personen bakom bordet mumlade fram något otillfredsställande svar. Och som ett par av glitterfittorna pratade om i måndags, nu har denna bittra manlighet även tagit steget in i akademin i och med avhandlingen om raggning på krogen som kom för ett par år sedan. 

Det handlar om bitterhet inför att alltid, alltid hamna i kompisfacket som den snälla killen, det handlar om bitterhet över att den vackra kvinnan inte kollar in dig i baren utan istället den uppumpade babianen som dansar som en tegelsten, det handlar om bitterheten över det som aldrig hände när du trodde du hade halva inne, det handlar om bitterhet inför kvinnor inte tar emot ditt skitdåliga skämt med ett leende. Det handlar om bitterheten över att inte ens Neil Strauss raggningstips fungerar.

Det handlar, egentligen om kvinnoförakt. 

There's something about those girls in black suits

Skuldens ansvar eller ansvarets skuld

En rågad del av glittorna träffades igår över varsin öl och maträtt. Förkylda och nedkylda parkerade vi stjärtarna på träbänkarna och diskuterade intelligent mellan trumpetande snytningar och smörjningar av fnasläppar. Vintern demolerar vilken filmstjärnelook som helst.

Vi kom in på ämnet vi älskar att hata eller möjligen hatar att älska: feminismen och utbildningen i genusvetenskap där vi alla träffades och började vår allians, vår ya-yaklubb, vår vänskap. Det som förenar oss, ändå.

Diskussionen gick över till ett annat brännande objekt, nämligen kvinnojourernas arbete och den teori som står bakom deras politiska och ideologiska riktlinje. Argumenten och känslorna färdades som biljardbollar över bordet. Diskussionens kärna handlade om ansvar, detta oerhört svåra begrepp. Vilket ansvar har vi när vi befinner oss i en våldsam relation att ta oss ur den? Kan man tala om ansvar i en situation av den psykologiska process som kallas våldets normalisering? Om kvinnan inte har något ansvar i situationen utan är fast i våldets nät, blir det inte då omöjligt att säga att mannen som slår har ansvar? Finns det situationer då människor är fullständiga offer?

Frågan handlar om ifall man ger man kvinnor några handlingsmöjligheter när man låter dem förstå att de är offer och att det våld de upplever i den heterosexuella relationen är så vanligt att det kan benämnas som normalt. Vi upptäckte att vi stod på olika sidor om diskussionen: en där teorin kring vad som händer i människans psyke i relationer av våld är i centrum, där förståelsen är det centrala. En annan realpolitisk sida där bestraffning och konsekvenser är det centrala. Teori och praktik. Två plattformer varifrån en diskussion blir svårframkomlig.

Det svåra är för mig skulden. Jag håller med om att det realpolitiskt måste talas om ett ansvar. Samtidigt minns jag den relation jag befann mig i som höll på att sluta med att jag blev strypt. Jag vet inte om jag någonsin kunnat komma ur skammen för att stannat så pass länge som jag ändå gjorde om jag inte förstått hur normaliseringsprocessen fungerar. Så varför kom jag ur relationen? Min mamma tryckte på alarmknappen: det du är med om är inte ok. Det var av betydelse, men jag vet fortfarande inte hur jag tog steget. Ibland misstänker jag att det bara hade att göra med att den killen inte tillräckligt hade utvecklat sina metoder för att uppnå... vadå? total underkastelse? Med mig var han för klumpig, för uppenbar med sin skit. Jag vet att han lyckades spöa skiten ur en annan tjej han hade efter mig. Jag minns känslan av att vara värdelös. Varför skulle jag ta ansvaret att rädda mig ur en relation som var dålig om jag inte hade något värde? Men: hur hade det varit om vi hade haft barn ihop? (nu var jag själv ett barn när jag träffade den här idioten. Men frågan ställer frågan om ansvar på sin spets).

Men mina vänner har rätt. Ansvar och skuld är inte samma sak. Jag antar att jag fortfarande vill rikta fokus mot ansvaret hos den som slår. Jag har fortfarande inte läst "Varför går hon". Men jag är tycker det är spännande att teorierna uppdateras och utvecklas. Att metoder utvecklas och kritiseras om de inte fungerar.

Man kan lugnt säga att vi är olika, vi som satt där igår och diskuterade. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för varje stund jag får ägna i dessa smarta människors närhet. Jag lär mig en djävla massa ödmjukhet och något nytt varje gång. Jag vill aldrig bli en människa som är rädd för att ha människor i min närhet som inte tycker eller tänker som jag. Vi förenas i vår respekt för varandra och varandras åsikter. I mitt fall bottnar respekten i kärlek.

Hur låter ett nej?

Jag har i något tidigare inlägg beskrivit situationen av att bli avbruten, eller ska vi säga störd, av äldre män på krogen. Jag är knappast den första att benämna känslan av att ha en skylt i pannan där det står "stör mig" (alternativt en på bröstkorgen där det står "stirra här!"). I förra veckan när jag tog en öl med docenten bevittnade jag en likadan situation, men intressant nog med andra mottagare.

Bredvid oss sitter tre killar i 30-årsåldern. Fram till dem rumlar en äldre man i kostym. Rumlar, för han har ger intrycket av att ha tagit sig en öl eller två för mycket. Min första tanke är att de här männen känner varandra. Så ser jag uttrycken i den yngre killarnas ansikten när den äldre börjar tala med dom. Jag brukar ha det ansiktsuttrycket själv när någon jag inte vill prata med envisas med att hänga i min närhet. Total uttryckslöshet. Undvikande av blick. Möjligen lätt rynkade ögonbryn. De här killarna kände inte mannen som kommit fram till dem.

Jag tänker ibland på hur närmanden gick till i Frankrike. Jag fick intrycket att hårdföra avvisningar var helt accepterade, likt "Stick, äckel". Våra svenska "det var vänligt sagt, men jag är inte intresserad" tolkades allt som oftast som "ja, kanske!". Vi förstod i början inte varför våra nej aldrig respekterades. Vi är helt enkelt uppfostrade i att aldrig säga nej på ett rättframt sätt.

Den äldre mannen på puben började försöka underhålla de yngre killarna. Efter en stund började han skråla. Det var pinsamt att vara i närheten av. Tillslut förstod jag inte varför de yngre killarna inte sa ifrån. Artighet? En vägran att förstå att gammfarfar var kåta på dem? Blygsel? Kanske kände de varandra ändå, männen bredvid oss. Kanske var det bara jag som missförstått situationen. Om inte kände jag mig stum inför den äldre mannens oförmåga att läsa signaler. Om det är något jag finner obehagligt är det människor som inte kan göra just det.

Kanske fanns det inget utrymme för de yngre männen att avvisa den äldre uttryckligen. Möjligen handlade det om den heterosexuella normens avigsida även för dem.

Marseille!

Jag tänker ofta tillbaka på dig!

Jag bodde inte där, men jag drömde om det. Marseille var den mest levande stad jag trampat ett par skor i. Där fanns arabiska kvarter med färggranna matmarknader, hamnen med fiskmarknad och den dyra bouillabaissen, undanskymda garageportar med ljuvliga 2ndhandfynd och allt som mest gick jag omkring och älskade gatukonsten (dom rosa toapappersrullarna!). Vår lärare tog oss till Le Corbusiers "Cité radieuse" för att beundra sammansmältningen av social ingengörskonst och arkitektur. Från katedralen under Notre dame de la garde blickade vi över hela bukten. Mellan husväggarna torkade kläder som i välkänt hundromantiskt drama. Ibland svepte Mistralen så hårt in genom huvudgatan La Canebière att vi nästan lyfte från marken. Jag var i extas.

När vi som del i vår franskautbildning skulle söka en veckas stage, en praktik, sökte jag mig till Marseille. Jag visste precis var jag ville vara. På min favoritplats Cours Julien fanns ett pittoreskt Savonnerie, en tvålfabrik som vi besökt tidigare. Och jag fick göra min praktik där! Jag blandade tvålmassa med maskiner över hundra år gamla och märkte 250-grams av lavendel doftande tvålar för hand med stämpel och hammare. Det var fantastiskt. Detta är en bild jag tog på tvålen som blandades:


Varje kväll vandrade jag lyckligt genom gatorna för att ta bussen tillbaka till den lilla stad där jag studerade. Jag språkade med försäljare av jucier och glassar och kände mig så sabla underbart världsvan och kosmopolitisk. Världen var min.

Men det fanns också något med Marseille som jag visste jag inte var tillräckligt tjockhudad för. Jag var rädd när jag gick på gatorna efter solnedgång. Först kunde jag inte sätta fingret på vad det var som så helt plötsligt ändrade stämningen, varför jag plötsligt kände mig minst av allt ägare av världen utan snarare längtandes tillbaka till den lilla staden och tryggheten.

Så kom jag på det: efter mörkrets infall försvann kvinnorna från gatorna i centrala Marseille. Och det gjorde hela skillnaden.

Jag ska tillbaka dit snart och trotsa rädslan.