Intressen

Mina främsta intressen är att supa och röka.
Hej regression.


Men helst "skulle jag vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell, inte då och då, utan permanent. Jag skulle ha hörnsviten ut mot havet tre trappor upp, sovrum och arbetsrum. Stort badrum. Badkar med lejonfötter och room service dygnet runt. Jag skulle bo på detta hotell år efter år, bli alltmer krävande och egocentrisk, röka turkiska cigaretter och bära turban..."

Andra intressen jag har from nu är att läsa Doris Lessing.

Harder faster

I fredags var jag och Lara och såg Lo Kauppi och Anna Vnuk på Pustervik.

Lo Kauppi skulle inte göra en stand-up, sa hon. Samtidigt är humorn möjligen enda angripsmetod. Hon hade nämligen avslöjat the Global Sexist Organisation (GSO). Utklädd i burka penetrerade hon dess topphemliga högkvarter. Och vi skrattade så vi vek oss dubbla.

Sen grät jag när hon presenterade människor som jobbar för kvinnors mänskliga rättigheter världen över. Nog för att jag var sjukt trött, men det var så starkt. För jag kan känna mig motarbetad när jag håller föreläsning om vikten av maktperspektiv för att förstå problematiken med ojämställdhet och min manliga arbetskamrat håller ett brandtal efteråt om hur synd det är om männen nu när allt ska vara så jämställt.

Men jag jobbar inte med dödshot hängande över mig.

Varför älskade jag Anna Vnuk:s hårdare snabbare? För att den var så djävla underbar, roligt, allvarlig, skrämmande och verklighetsbeskrivande. För att dansen beskriver så mycket för mig. Hon beskrev sin tre dagar långa förlossning som slutade i akut kejsarsnitt. Förlossningen är en våldsam plats. Du vet när du ligger där, att ingen kan hjälpa dig.

Missförstå mig inte, jag har aldrig fött barn. Men jag kan genom tusentals berättelser göra mig en klar föreställning. Den roligaste berättelsen om förlossningserfarenhet har möjligen min systers svägerska. Hon skrek för fulla muggar att hon skulle dö och när sköterskan bad henne att lugna ner sig lite fes hon henne i ansiktet. Sen skrattade hon rått. "Hähähä!" "Jag kommer dö, och allt är HANS fel!!!" hade hon ylat och pekat på sin man. Han hade börjat stortjuta.

Min syster har berättat att hon ville döda sin sköterska när hon hade sagt "använd kraften inåt!". Hon brölade att hon skulle dö och ropade på mamma. När de upptäckte att min systerdotter hade navelsträngen virat två varv runt halsen armbågade de och hoppade (!) på min systers mage för att få ut ungen innan hon kvävdes.

Ungefär som för Anna Vnuk.

När ska de uppfinna de där konstgjorda livmödrarna, egentligen?

Den vidriga känslan

- Gråtmildt extremhatande inför P1:s intervju med socialutskottsmänniskoföraktande moderat kring vidrig, kräkframkallande arbetslinje med behandlade av sjuka människor som grisar i vanlig svensk svinfarm

- Gnällig debattmenssurkärring utan ödmjukhet inför andras förståelsehorisonter och kompetens. Skriver på näsan och är lössnusförnuftig.

- Inkompetent ubervirrpanna utan förmåga att skriva rätt namn vid rätt tid i almanacka varför möte missas och lämnar andra att vänta förgäves. Kommer försent till andra möten och är allmänt megamonsterförvirrad.

- Trötthetsöverväldigad drabbad av rothjärnsmos vilken ställer in viktiga träffar för att få sitta på armt arsel alternativt dödssova.

- blekfistvättbjörnsacneansikte med dödens brorsas mördarapati inför att kliva upp på morgonen och dessutom ha mensat ner lakan. Igen.

Lösaktig och förändringsbenägen?

Jag har bytt. Jag har helt ändrat mig. Men är fortfarande kär. Så lätt att byta frånd en ena till den andra. Nu är jag övertygad om att detta är det bästa. Trots alla tidiga 90-tals krås och kitchdetaljer. Jag skall ha tema Pizza som fan. (tre pizzavalv i grekisk stil och plastmatta i fejk marmor) Kan ni visualisera detta?

Ser mig i mina arbetsbyxor, äntligen skall de slitas som fan. Jag skall ha stora jävla maskiner och slipa och såga. Jag skall omfomra in til oigenkännligt och skapa just det som jag vill ha.

Jag hoppas att jag skiljer på relationer till männsikor och saker, för tänk om jag fungerar på samma sätt med relationer till människor. Faktiskt har jag tänkt på detta endel. Tror nog att det är ganska vanlgit att gå och känna samma sak inför personer som man inleder relationer med. Dvs byter ständigt ut för det som blir lite bättre, ändrar och fixar för att det skall passa en själv...

Känns bra att det är ett föremål. Skall vänta ett tag till med att ha kärleksrelationer till människor och njuta ett tag till av att ha makten att helt kontroller och förändra efter mitt behag!

TEA

Hon är ponnyn min syster köpte till sin dotter för att få utveckla sin hopptalang. Grå med fläckar på baken och vacker fjordingman. Söt med lustigt utseende. Surkärring med pondus.

Tidigt märktes att något var fel. Veterinären upptäckte att hennes brosk var utslitet i båda främre hovarna och ordinerade vila i minst tre månader.

Min systerdotter fick snart en ny häst att träna hoppning på. Jag fick ta hand om Tea; borsta, massera henne och hålla henne snygg. Kratsa hennes hovar och kamma hennes svans (det hatade hon). Mocka i hennes box och se till att hon hade rent vatten. Jag tog ut henne på promenader för att hon skulle få röra på sig.

Jag tror att jag i början inte riktigt gillade Tea. Hon är stolt och tjurskallig. Ranghögast i stallet. Hon kunde sparka i boxväggarna så det ekade för att sätta sin stallkompis Splash på plats. En gång knuffade hon mig så att jag stötte emot låret mot en vattenzink. Jag hade en lårkaka stor som en apelsin i två veckor efteråt. Jag var för osäker för att hantera Tea rätt i början. Men jag var envis. Och när hon väl accepterat mig kunde jag också tuffa till mig tillräckligt för att kunna vara en bra hästskötare. Jag började tycka så mycket om henne. Jag började längta tills vi nästa gång jag fick vara med henne.

Teas hud reagerade på det blöta västgötska vädret och hon utvecklade regnskollor. Det kliade fruktansvärt på henne. Jag föreställde mig själv full i kliande utslag och våndades för hennes skull. Jag började massera hennes sidor och manke med en speciell handske. Ibland tog jag i med näven. Då tittade hon alltid på mig med sån tacksamhet i ögonen att en idiot skulle kunna se det. Hon älskade att bli masserad!

Under våra promenader var jag i början spänd och nervös. Ibland ville hon rulla sig i sanden på galoppbanan och när hon kom upp kunde hon bli rädd för förbipasserade bilar eller cyklister. Då hoppade hon till i ett språng förbi mig och jag fick spänna alla mina muskler för att inte tappa greppet om grimskaftet. Mitt hjärta slog så hårt vid dessa tillfällen att det måste synts under jackan. Efter ett tag slutade jag bli så rädd. Jag insåg att hon egentligen inte var en utmaning. Hon försökte aldrig stämpla mig eller springa på mig. Hon försökte aldrig bita mig eller sparka mig. Jag började lita på henne och kände mig stolt att jag blivit så tuff att jag inte längre skrämdes eller tappade kontrollen.

Sista tiden blev hon så pigg. Vi brukade springa tillsammans upp till manegen för att röra lite på oss. Vi hade så kul ihop!

En onsdag i november lastades Tea på trailern för att åka tillbaka. Hon var ett återköp, redan skadad när hon kom. Jag tog några bilder av henne för att minnas. Sörjde ordlöst.

Jag saknar henne! Hon var min vän. Tea gjorde mig till en människa jag vill vara. Tålmodig, stark, lyhörd, vårdande. Framförallt modig. Älskande. En person med ambitionen att förstå framför att döma. Hon blev så viktig för mig. Jag sörjer förlusten av henne som jag skulle sörja vilken älskad vän som helst.

Le regard: ser du mig?

Jag blir mer förvånad än bestört när jag ser den nya underklädesreklamen för känt märke vilken fläkts ut över busskurer och reklampelare staden över. Har feministisk kritik inte nått längre än att ständigt behövas omartikuleras? På pelarna tronar en muskulös man i kalsonger och en ack så smal kvinna i trosor och behå. Där skulle kritiken kunna stanna vid tristess: Vi har sett det så många gånger förut. Det kan inte sälja i all evighet då nya bilder krävs för att fånga vår uppmärksamhet. Slimmade, perfekta kroppar är så yesterdays news, liksom.

Men det som gör mig mest arg och ledsen över reklamen är den uppenbara och överväldigande skillnad i bilderna av mannen och kvinnan. Hon har slutna ögon (i någon slags orgasmliknande pose), han tittar oss rakt i ögonen.

Skillnaden är naturligtvis milsvid.

Mycket har sagts kring den implikation av makt som omgärdar seendet. Självklart talar relationen mellan den som blir sedd och den som ser en hel del om makt, subjektskap och objektskap. Denna relation är naturligtvis också indränkt i könsmakt. Kvinnor blir tittade på och inbjuder till denna blick. Män har visserligen fått statusen av objekt men där han tittar oss i ögonen från reklambilden är han också på en mer jämlik nivå. Det är helt enkelt mer på hans villkor. För vad dessa bilder handlar om är ju vem som har rätt att titta på vem och på vilket sätt.

Jag har läst att en effektiv metod för att möta någon som kränker dig är att titta dem rakt i ögonen. Chansen att undkomma våld är avsevärt högre om någon tvingas se dig.

Här gick jag omkring och trodde att detta var allmängods, men kunskapen om makt har uppenbarligen inte nått in i reklambyråerna (go figure). Låt mig tillägga att jag inte har något emot underklädesreklam, (även om det är synd att det är endast en sorts kropp som dominerar bilden, den kropp som är ouppnåelig för flertalet kvinnor och män) särskilt inte om den visar helkroppsbilder. I Frankrike var situationen en helt annan. Jag mådde ofta dåligt när jag passerade bilder på trosreklamer där en röv exponerades helt ogenerat med en centimeterstor sträng av tyg (vilket skulle vara trosan då). Som om kroppen var uppstyckad och utan sammanhang med dess andra delar. Hur får det här mig att känna inför min kropp? Som att den inte hänger ihop. Som att den består av delar utan relation till mitt jag, som att mitt huvud är i klar underordnad position eller fullständigt oviktig. För var föreställer jag mig mitt jag? I mina ögon.

Att bli sedd är naturligtvis också temat för bloggandet. Vad handlar det om annars? På så sätt är det en så ytterst passiv aktivitet. Samtidigt är det något vi gör för att vi finner mening i det. Vi väljer denna passiva aktivitet på ett mycket aktivt sätt.

Men dagen jag funderar över min faktiska existens i form av hur många läsare osv, dvs om jag blir sedd, kommer jag lägga av.

Samma lika

Samtidigt som jag läser om borgarnas bostadspolitik lyssnar jag på p3 dokumentär om hagamannen. Och båda får mig att vilja kaskadkräkas över skrivbordet.Men det är fan samma lika skit:
Borgarna talar om att utgå från den enskilde bostadskonsumentens behov. Som om att behöva bostad är att likställa med övriga konsumentbehov.
Hagamannen tänkte inte riktigt (heller), men utgick ifrån att han ville överfalla den ensamma kvinnan. Som att utöva sin maktposition är att likställa med våldtäkt.

Hagamannen alltså - vilka konsekvenser det fick. En hel stad i skräck.
Borgarna - ett helt land i skräck.

Jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

Jag läser en så förbannat trist och tråkig bok just nu att jag måste dela med mig. Och varför.
Boken heter "Matildas sista vals" och författaren måste jag googla *googlar*: Tamara McKinley. Den handlar om Jenny och Matilda. Jenny lever i det moderna Australien, konstnär i Sydney, nybliven änka vars bortgångna make hade köpt en farm ute i nowhere till dem (och sparat i massa aktier utan att hon visste om det) så hon är plötsligt med fårfarm fast minus make (och ett barn). Såklart åker hon ut dit. Matilda är hon som skötte farmen väldigt väldigt länge innan Jenny kommer dit. Jenny hittar Matildas dagböcker och läser hennes historia. Dvs, boken skiftar mellan Jennys och Matildas historia. Jenny blir betuttad i förmannen, det är lite intriger kring vem som ska äga den där farmen, många som vill lägga vantarna på den. Och så är det inte så mycket mer drama. Vad som stör mig jättemycket är beskrivningen av kärleken mellan Brett (förmannen på farmen) och Jenny. Den är så jävla...alltså: chevaleresk!!! Det är blickar, det är dagdrömmar, det är retsticke-kärleksfulltgnabb (typ dagisnivå: kärlek börjar alltid med bråk och slutar med barnbidrag), det är tankar kring hur han/hon uppfattar ditten eller datten, det är komma på att man är kär 1000-tals mil ifrån varandra när hon/han återkommer i drömmarna. Löjligt. Det är väl meningen att man ska drömma sig bort, tycka att det är romantiskt, att det ska vara lite spännande med alla vändningar dem emellan. Men kom igen!

Dessutom är själva utgångspunkten i boken att män är män och kvinnor är kvinnor, trots att kvinnan är chef! Nåt sånt där essentiellt ni vet. Nåja, det var inte meningen att hela inlägget är en galla över hela boken, utan jag skulle ta upp nåt annat.

Varför jag läser boken är för att min mamma tyckte den var superbra. Och min gammelfarmor. När min gammelfarmor fortfarande levde så pratade de om den här boken och jag minns att jag hörde sånna där lyckliga suckar man kan uttrycka inför en bok: "åh". Sen försvann boken, jag hann aldrig låna den av någon men jag hittade boken på världens längsta bokbord på drottninggatan i somras och slog såklart till.


Andra böcker som ligger på mitt sängbord är Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", Suzanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" (nej fortfarande inte färdig) och Sandra Hardings "Feminist methodology". Ni hör, vänsterfeministakademikerprettoböcker. Jag trodde att jag behövde nåt lättsmält som Matildas sista vals emellan dessa böcker. Och nu kommer vi till det som jag egentligen ville ta upp: litteraturens stratifiering, eller hur man ska säga.



Jag dejtade en kille en gång (bokstavligen) som menade att han inte började läsa litteratur förräns han var 23-24 då han satte igång med mansklassikerna, typ Strindberg. Han räknade alltså inte in all Dean Koontz, all Stephen King, all vad man nu läser när man växer upp och gillar att läsa men fortfarande inte läst klassikerna.Jag skulle säga: Törnfåglarna, Grottbjörnens folk-serien och diverse hästböcker. Ni fattar, de tillhör inte direkt litteraturkanon.


Och jag har inte läst en sån bok som Matildas sista vals sen...sen...ja jag var typ 18. Men, jag skulle nog aldrg dela upp böcker i litteratur och litteratur, även om jag är medveten om uppdelningen. Nej, jag låter glatt mina mindre lyckade exkursioner i boklandskapet stå kvar i min minimala bokhylla. Jag är stolt över att jag läst Ed McBain/Mankell/Nesser-serien och inte läst Strindberg. Men jag är även glad över att jag nu läser Åsa Linderborg och gråter över det jävla skitsamhället. Eller Brögger/Jong/Sveland/Holmberg och gråter lite till och blir frustrerad. Då kanske en vals med Matilda är precis vad jag behöver, 10 år senare.

Flickvännen

Igår blev jag upphånglad på dansgolvet. Det var ingen som tyckte det var jobbigt utom killens förmodade flickvän som slet iväg med honom i ett stadigt grepp i örat.

Easy come, easy go tänkte jag.

Jag blir alltid glad när människor tänker efter och ifrågasätter vad som blir berättat för oss. De här inläggen diskuterar om jämställdhet verkligen ska förstås i termer av omvända normer och om fattigdom verkligen är oförmågan att kunna shoppa?

Tack gode gud att diskussionen finns och fortsätter.

Mat och erotik

Det finns inget som matlagningsprogram att få mig att fastna framför rutan.

Min abslouta favorit är Nigella Lawson. Andlöst betraktar jag henne röra i grytor, hacka örter och riva cirtusfrukter. Jag älskar hennes sätt att aldrig skyla för grädde och socker i hennes fantastiska efterrättskreationer. Hennes program avslutas alltid med att hon tar en mumsbit att egenlagad gräddglass eller annan svulstig sötmabomb. Oh baby.

Jag gillar även killen i tvåan, Niklas mat. Ofta klipper programmet in honom i en halvrutediskusssion kring råvaror och matinspiration under hans lagande av egengjorda buljonger och äppelkakor. Mmmmmmmm.

Jag älskar matlagningsbeskrivningar i böcker. Återkommer ofta till delarna i "Fröken Smillas känsla för snö" där mekanikern rostar nötter på brödrosten, komponerar ihop vad som verkar vara en helt ljuvlig fisksoppa och lagar te orientaliskt doftande av kanel.

Eller hur Garp i "Garp och hans värld" lärde mig att rosta hela paprikor i ugnen tills de blir svarta, då det under blir alldeles sött.

(Däremot gillar jag inte Gordon Ramseys program. Dom är alltid så agressivt klippta, som om producenten varit inspirerad av dåliga actionfilmer. För kukigt för min smak. Pär Morberg är så sjukt macho när han lagar mat att jag bara garvar.)

Självklart öppnar det här för diskussioner kring erotiserandet av mat i en kultur där kvinnor förväntas utöva självsvält. Riots, not diets har jag hört. Man kan ju alltid snigla kylskåpet istället.

JULMUSIK

Efterlyses: låtlista på spottan med BRA julmusik. Sån därn mysig och fin. Gärna med lite pop. Gärna lite personliga favoriter. Nån som har en? Eller kanske vill starta en gemensam?

Tjejer i allmänhet

Har ni sett den fan-pagen på fejjan? Helt jävla fantastiskt. Jag blir så himla glad av deras uppdateringar men sen genast ledsen igen över alla män (och ibland kvinnor, men mest män) som kommenterar när de finner att deras egen bild av kvinnor inte riktigt hänger ihop med "tjejer i allmänhets" statusuppdateringar. Det är väl förvisso väldigt trevligt med engagerade människor, men männen tar sig rätten att bedöma, granska och (ned-)värdera tjejers åsikter. Till saken hör väl att "tjejer i allmänhet" är på något slags mission för att få folk att förstå att "tjejer i allmänhet inte är så fräscha som du tror" och därmed uppdaterar med diverse information om fittan (uhuuu sååå provocerande!), bakfylleligg, helgligg, toalettbesök och allmän hygien. I den senaste uppdateringen skriver "hon" att hon supit bort mobilen och nycklarna och därför inte kommer in i sin lägenhet och får bland annat följande kommentarer:

Nils: tjejer i allmänhet verkar ha seriösa problem med sin självbild

Tjej: Nils i synnerhet verkar ha seriösa problem med sin bild av tjejer

Nils: nej, bara tjejjer i allmänhet

Nils: och deras klart självdestruktiva beteende.

Jag blir så trött!

Nils har ett omvärldsdestruktivt beteende och borde utrotas.

La différence

Jag kliver in på högskolan för musik och teater med en känsla av att något inte stämmer. I salen springer en massa folk runt, men det är tydligt att de jobbar där, att de är kopplade till det projekt kring kön och scenarbete som ska avslutas med den bokrelease jag blivit inbjuden till. Jag inser att jag kommit dit nästan en timme för tidigt. Doh.

Jag sätter mig och beundrar folkmassan som tillslut börjar droppa in. Det är kvinnor och män knutna till teatervärlden i hela landet och dom är så djävla snygga. Där är kvinnor i 40-års åldern med trasiga jeans, kängor, skjorta och slips. Det är unga teaterstuderande i stickade tröjor och jag vill vara del av allt det där!
I want to go where all the strange one goes. I want to dance where the difference kicks my butt around.
När Tiina Rosenberg kliver in vet jag att jag inte vill vara någon annanstans. Hon har silverfärgade kängor och svart sammetskavaj och är bara den hetaste professorn någonsin. På väggarna sitter illustrationerna till boken i original. De är underbara och jag önskar jag var lika begåvad (går att beskåda här). Jag kommer ihåg att jag ville bli serietecknare när jag var liten. Det blev inte riktigt så.

Där finns en tjej i salen. Hon är lång. Har trasiga, slimmade blåjeans och vit skjorta. Hennes hår är mörkt och luggen ligger rakt mot pannan. Hon är så djävla vacker, så djävla cool. När hon kommer och sätter sig bredvid mig tror jag inte det är sant att jag har sån tur. Jag blir torr i munnen. Alla mina sinnen slår om och koncentrerar sig på henne. Hennes ben slutar i grova, tio-håliga kängor och hennes hår är lite, lite fett. Jag vill ta på dom benen. Omärkligt har jag börjat andas genom munnen. Börjar nästan fnissa för mig själv. Alltid den lesbiska wanna-been.

Dagen flyter på med paneldiskussioner, intervjuer med deltagare och teater, så klart. Det är fantastiskt. Här sitter människor och uttrycker vad jag upplever mig inte längre på samma sätt kunna märka av. Jag har inte anat hur mycket jag saknar ett offentligt, politisk samtal. När en tjej kommer upp på scenen och bara självklart tar micken, river av en låt där hon sjunger om hur hon inte längre väntar på sin tur, inte längre vill vara en av pojkarna utan tillsammans med sina tjejer skapar egna regler är jag nära att höja en näve i luften. Då tänkte jag på er.

Så kliver hon upp, tjejen med kängorna och den vita skjortan. Hon står bakom en svart låda, sätter igång musik. En annan tjej börjar prata i en mick. Brevid henne står en tjej i transvestit-sminkning, kort pälsjacka och leopard-strumpbyxor. Hennes bröst hänger fritt under jackan. ”All love is draglove” sjunger hon, medan tjejen bredvid henne spottar ut en monolog utan logik. Jag känner igen henne som skådespelaren ur pjäsen som går på stadsteatern nu, den som är skriven av hiphopbeundraren. Musiken byts och jag känner igen temat ur Donnie Darko.

Efteråt får jag se två brillianta barnteaterstycken, de är helt underbara och jag blir så djävla lättad och glad för jag har sett en del skitdålig barnteater i höst, och det här är den nya generationen, det är så djävla skönt att veta! Det är så skönt att se hur perspektiv på kön inom teatern skapar nya ramar att röra sig i, nya uppsättningar, bättre uppsättningar!

A nous la vengeance.

Henne får jag väl aldrig se igen. (Utom i mina fantasier)

Våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen

I veckan kom det ofattbara beskedet att Rinkeby-Kistas kvinnofridsenhet ska läggas ned (1). För er som inte vet det så är denna enhet förebilden för kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn. De lyfts fram som det goda exemplet, och har blivit inbjudna över hela landet för att sprida sin framgångsrika verksamhet. De gjorde oerhört bra ifrån sig i Länsstyrelsernas tillsyn. De är näst bäst i Europa beträffande kvinnofridsarbetet. Jag behöver inte fortsätta, jag tror ni fattar.

Stadsdelen har enligt ryktet fått ett sparbeting på 10 miljoner, varav 2 ska sparas in på stödet till våldsutsatta kvinnor och barn. Det innebär alltså att 20 % av pengarna som ska sparas in tas från kvinnofridsstödet. Det hade kanske kunnat gå för sig om det var så att kvinnofridsarbetet kostar 20 % av den totala budgeten. Vilket jag starkt betvivlar. Det gör det inte.

Det innebär alltså att våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen med sina liv, sina kroppar och sin frihet. Här bekänns färg - kvinno- och barnfrid är någorlunda viktigt - i högkonjunktur och projektmedlens tidevarv, men inte när pengarna tryter.

Not: Kvinnofridsenheten tas bort. 2-3 handläggare kommer att finnas på barn- och ungdomsenheten och ha hand om våldsutsatta kvinnor och barn. Verksamheten utarmas.

Årets bästa

Jag snor den här helt fräckt Kristina! Alla förtjänar! Spread the love!

Ce n'est pas grave

Ibland när jag går på promenad börjar jag prata franska med mig själv bara för att få ha språket i munnen.

Så om ni träffar nån galning i parken som talar knagglig franska med sig själv så är det bara jag som saknar.

Lyssnerskan

På spårvagnen, tre gubbar kommer in och sätter sig bakom mig. Jag behöver inte vända mig om för att veta hur de ser ut, en svag stank av otvättad kropp, urin och sprit ger mig alla ledtrådar jag behöver. Gubbarna börjar prata om sina skolgångar. "Ja va så djävla nervös när vi skulle ha prov, och alla satt och viskade mellan varann utom med mig, då klarade jag det inte längre, jag bara gick därifrån" säger den ena. Samtidigt börjar den andra prata om hur han hade haft en så snäll lärare som förklarade för honom till han förstod, på det där högljudda sättet som avslöjar att man druckit. Den tredje gubben, som stod lutad över dem i mittgången, sluddradre något obegripligt. Det lät ungefär som "huuuummm, mmmrhhh, höööööhh, hemmrhhh!"

Allas röster blandades i mun varandra. Dom hade så mycket att säga, så mycket som dom var arga på och som hade blivit fel. Men ingen lyssnade på den andre.

Och jag tänker att det är lite som här, när vi bloggar. Alla har en berättelse och alla känner att de borde få bli lyssnade på.

Jag tycker om det sättet jag kan göra det, berätta själv genom att skriva och lyssna genom att läsa.

(Detta inlägg är möjligen resultatet av en alvedonöverdos)

sega snubbar

När jag gymmade idag på jobbet råkade jag höra delar av en konversation mellan två snubbar. "Jag är emot kvotering, såvida det inte gynnar mig" sa en av dem. När vita heterossnubbar, säger så, betyder det i princip: "Jag är för förtryck och orättvisor, så länge det gynnar mig". (Övertydlig förklaring: det är de som vanligtvis gynnas om kvotering ej sker). Såna snubbars ovilja att lämna ifrån sig makten gör ju att det är segare än sirap att försöka förändra nåt.

Jag blev piss, lämnade vikterna, och gick.

Offerfittan

Jag är sjuk igen. Skräckslaget upplever jag min hjärna långsamt ätas upp av ett kletigt bakteriemoln.

Vill döda hela världen. Precis nu när allt började ordna sig! När jag ska till det underbara kulturhuset och prata jobb! När jag ska på seminarie om hur man gestaltar kön på scenen!

Det är så djävla synd om mig.

såå kär

Pirrar i magen, ler hela tiden, kan inte sova. Helt förälskad. Tänker, analyserar, drömmer, fantiserar och planerar hela tiden. Känns så förbjudet på något sätt. Får en materil sak ge mig såna känslor?! Det gör den ju, helt klart och jag njuter av förälskelsens sötma och den energi det ger. Känns som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att den skall bli min.

Känns ändå lite mer pirrigt när jag gett utlopp för detta här.

PUSS

Feltermer aka residualer

Åh, residualerna visar struktur och jag är fast. HJÄLP! Eller så bloggar jag lite istället.
Lite olika funderingar:

Jag funderar väldugt mycket på vampyrer som fenomen just nu. Dels identitetspolitiskt: grupper kontra majoriteten. Kan vi inte tala om utestängda mänskliga grupper längre? Måste vi ta till omänsklighet för att förklara att samhället är stratifierat, iaf i dagens kulturuttryck? (Tänker främst på True Blood).

Och jag fundererar framför allt på kärleksrelationerna i de här vampyrhistorierna. Jag har sett Twilight-filmen och True Blood säsong 1. I båda fallen är det en "vanlig" tjej som blir kär i och inleder en relation med en mer eller mindre het vampyrkille. Han är å ena sidan otroligt beskyddande, omhändertagande och empatifylld men å andra sidan rå, okontrollerbar och driftstyrd. Fastetsat i mitt minne är scenen mellan Sookie och Bill där han liksom kommer upp från graven och de har hel-brutalt sex. Jag tycker att det är lite läskigt, växlingen mellan dessa två "personligheter".

Sen funderar jag också på fussen kring kvinnlighet som bland annat representeras i filmen "500 days of summer". Tanja har skrivit om ideal och dessutom gjort oss tjänsten att länka till the drama om man vill sätta sig in i diskussionen. Vilket jag inte har gjort, kanske jag ska säga. Förutom att läsa Neonbibeln. Vad jag funderar på är lite meta-diskussionsaktigt. Vi är så himla noga med och duktiga på att dissikera rollen som "frigjord konstnärskvinna". Hur  hon är, vilka kläder hon använder, vilken musik hon lyssnar på, vilken konst hon gillar, vilken universitetsutbildning hon har, vilken litteratur hon läser och så vidare. Och jag kanske känner att jag blir personligen antastad eftersom jag ÄR/VILL VARA en sån där pretto-kultur-nörds fitta med många poäng i genusvetenskap, många ciggarettpaket i lungorna, många indiepopmp3:or och njuter av rödvin och litteratur. Inte för att jag tror att det gör världen bättre, men jag mår bättre i det.Och ja, eller nej menar jag - jag är ingen förebild för en ny sorts "fri" kvinna. Jag är precis lika ofri som slitzbruden (ok, dålig liknelse).  MEN är det inte däri som frigörelsen faktiskt ligger -medvetenheten men ändå valet? Förstår ni hur jag menar? Jag är inte säker på att jag själv gör det. Men tror att det handlar om att jag vill försvara min position och dessutom hävda att trygghet i dem existerade maktstrukturerna är det bästa som kan hända, fram till de har ändrats/utraderats.

Kvinnoförakt är något som jag upptäckt att jag har burit med mig ett tag. Jag försöker sluta. Och jag tror på riktigt att när kvinnor slutar analysera hur fel kvinnor är/gör så har vi kommit långt *nu tar vi varandra i händerna och sjunger vi shall åverkom och bildar en sån där övergripande enighet i att all kvinnlighet är god*

Dagens garv

"ville bli paleontolog när jag var liten. min favoritmänniskoapa är homo.erectus."

Kan inget annat än hålla med.

(Nu måste jag sluta. Alla de här inläggen är inget annat än frukten av att jag har sjukt mycket viktigt att göra på jobbet varför jag blir blogginkontinent. Inte bra. FY Miss Lee!)

Kulturen som medicin

Javisst, så pratar man om kultur nu. Lena Adelpropp Liljerot är förtjust i tanken. I en notis i GP menar man att sambanden mellan frekvent kulturell aktivitet och ett långt, friskt liv hör samman, varför kultur bör finnas på recept. Kulturarbetare och konstnärer knorrar och menar att kulturen ska inte smeka medleklassnormer utan istället utmana dem. Kulturens medicin ska vara beskt, helt enkelt.

Jag menar inte att förakta den ambition som kan finnas i att med hjälp av kulturella instanser förhöja livskvalitén hos sjuka människor, inte alls.

Men jag undrar om det sjävlklara sambandet mellan kulturell aktivitet och ett långt liv inte är ett sociologiskt felslut?

Är det inte snarare så att välstånd och långt liv har ett självklart samband och att välstånd också sammanfaller med kulturell aktivitet? (dvs, har du pengar och bor i stan kommer du med större sannolikhet vara kulturkonsument, i jämförelse med om situationen hade varit omvänd) Och: är det inte det ekonomiska och kulturella kapitalet (eller frånvaron av den) som är den främsta orsaken till (o)hälsa? Jag misstänker helt enkelt, att det är där man bör lägga uppmärksamheten när det gäller ohälsa; i ojämlikheten. Kulturell frekvens kan i detta fall enligt mig fungera som sidospår att dölja denna aspekt.

Dessutom förtörnas jag av debattens underliggande förståelse av kulturuttyck som ett behov vilket ska uppfyllas hos människor (med krämpor, depressioner och dylikt, i detta fall). Jag menar att det inte handlar så mycket om ett behov som ska göra grupper av människor bättre, denna nyliberala djävla skittanke.

Kulturen och dess uttryck är förbanne mig en rättighet för alla.

Att älska spelets regler

I fredags träffades jag och mina två vänner på M-plan. Jag gled något försenad in på den pub mina vänner valt ut för att stärka oss med en öl innan äntring på konstnärshögskolefest. I samma stund som vi sammanstrålade sänktes medelåldern i lokalen med ungefär, 30 år. Men, ölen var billig och god och det är ju allt man behöver egentligen. Vi sitter fördjupade i en diskussion kring de flytande gränserna mellan våld och sex (vi hade dock inte läst det här inlägget, på samma tema) när jag känner hur någon drar i min arm.

- Du! Är ni såna där, KONSTNÄRSBRUDAR?? va?

Det är en man i ungefär 50-årsåldern som frågat. Vi stirrar förvånat på varandra, oförberedda på avbrottet. Nekar med ansträngda leenden, Neeej det är vi inte.

Vi återgår till vår diskussion, lätt okoncentrerade. Jag hör hur mannen diskuterar med sin kompis bakom oss att han minsann trodde vi var konstnärsbrudar.

När vi äntligen kommit ur vår förvirring inför avbrottet och återigen dykt ned i frågan om sexualiteten och våldet så känner jag återigen en hand på min arm.

- A men va GÖR ni då?? Va? Vad jobbar DU med? nästan vrålar han till min kompis. Nu börjar vi bli irriterade. Dumdjäveln tänker uppenbarligen inte ge upp. Jag vänder mig avmätt mot honom.

-Ursäkta mig. Men jag försöker faktisk lyssna på vad min kompis säger. (Jag hoppades att mitt tonläge inte lämnade utrymme för några som helst missförstånd. Kan du dra, ditt ouppfostrade, otrevliga, burdusa, avbrotts-sepe?)

-Men OJ va hon va OTREVLIG!!! skriker hans kompis från bardisken.

Och det var väl där situationen blev just det, otrevlig. Något blir tydligt; det djävla spelet. Kanske hade de stått där ett tag och pratat om oss. Stärkt sig med några öl. Nu ska vi gå fram till de söta tjejerna, höhö. (För det är vi faktiskt. Relativt snygga alltså. Audrey Tatou skulle kanske inte hoppa utför ett stup i ren avund, men).

Och för att jag fråntogs min rätt att säga ifrån. Vem var det som hade varit otrevlig egentligen? Vem var det som hade, utan respekt för vår samvaro, för vår diskussion, tagit sig rätten att klampa in i vårt utrymme? Utan respekt för vår rätt att välja vem ska ska få finnas där, och på vilket sätt.

Varför tror dessa karlar att det vi håller på med eller pratar om, vår samvaro, är så oviktig att den kan brytas av deras (högst ointressanta!) närvaro och påträngande frågor? Och varför har vi då inte rätt att säga ifrån?

AAAARRRRRGGGHH! (här tog orden slut och reptilhjärnan tog över i uttrycket för min frustration)

Senare bad männskan om ursäkt och hoppades vi inte tog illa upp, kände vi att han var en jobbig gubbe? för vi skulle ju förstå att han var konstnär själv och brukade måla, det var därför han undrade.

Vilket inte förklarade eller rättfärdigade nånting. Hans tirad gjorde spelet så tydligt igen; kanske skulle vi tycka det var lite häftigt att han var konstnär att den avsevärda ålderskillnaden inte skulle spela roll och möjligtvis ge honom lite beundran? Men jag visste ju, att min kommentar "det spelar ingen roll vad du är, vi skulle vara avvisande mot alla män som närmade oss" inte skulle falla i god jord. Kanske skulle vi bli anklagade för att vara manshatare och därmed förlora flera minuter av tid på att bråka med dom. Så jag höll mun.

Man blir bitterfitta för mindre.

Försäkringskassans ideér om sjukdom

jag kan inte jobba. har ingen energi. hänger samman med massa personliga saker. går inte att sköta mitt jobb. behöver ju ringa i telefonen, men det ger ångest. behöver prata med folk om förändringsarbete, men kan inte titta dem i ögnonen. måste maila men kan inte formulera mig. behöver läsa min mig på smarta saker, men kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att den skall bli till något förståligt. skall ta fram strategier och metoder men kan inte koncentrera mig. allt blir bara ett murr. när jag kommer hem hamnar jag ofta på golvet tills jag haspar upp mig i sängen, sover 10 timmar. vaknar dödstrött för ytterligare en dag.... runt runt runt.

Så ringde jag till läkaren. vilken människan. han lyssnade och tog mig på mer allvar än jag klarade av att göra själv. REsonerade om vad jag behövde och vad som krävs för att ändra sig situation. Han sjukskrev mig, bokade in återbesök och försäkrade sig om att jag skulle ta hand om mig. Kändes bra. Fördjävligt att JAG (lever ofta i en illusion att saker inte gäller mig, men alla andra) skulle behöva sjukskriva mig för psykosomatiska saker, känns dessutom så jävla klisché (jag kan ju inte stava heller). Kändes alltså skit, men ändå som att jag gjorde vad jag kunde. och därför på något sätt bra.

Efter nästan 6 veckor har livet återvänt. Helt fantastiskt. Kan jobba klart mer, en hel vecka. ingen ångest. saker är roligt igen osv. Så bajs. Försäkringsjävlakassan skickar brev, två stycken till och med, om de hade så dåligt med pengar borde de ju kunnat spara på ena portot iaf. De skrivier att jag inte är sjuk, att jag skall återgå till jobb och att inget av det jag beskrivit (vilket är samma sak som jag beskrivit ovan) visar på att jag inte kan jobba.

VAd är då sjukdom? Vad behövs? finns ju massor historier om detta. inget går som sjukdom längre. VAd är bättre? sitta hela dagar 40 timmars veckor och ha ångest på jobbet, för att komma hem och tro att man skall dö. Eller få jobba lite mindre i 6 veckor och sen må bra och kunna jobba heltid.

Jag känner mig så kränkt. Vem fan är det som jobbar på fucking jälva kassan. och vem kom på dessa jävla ideer?

Orkar inte göra en lång politisk analys av det hela. har börjat faschineras allt mer åt det korthuggna, så; ner med borgarna i papperskorgarna!

Musikern och jag

Jag tänkte gifta mig med Joel Alme. Eller ok, Daniel Gilbert funkar också.

Och jag, ensamma poptjejen ba: Åh, precis en sån kille jag vill ha. Jag kan sitta i timmar och lyssna på ditt plinkande på din gitarr med en flaska rött framför oss vid ett shabby chict köksbord i din etta i gbg/sthlm och sedan kan vi ha patriarkalt sex och du får komma över mina toppiga abylbleka bröst och gärna göra så att jag utbrister "mon dieu" och sedan kokar du rött orientaliskt kanel te och vi sitter i fönstret och tar en cigarett.

Jag tror jag skulle bli lycklig.

Hämningslöst snott härifrån:
"Och alla ensamma popkillar ba: "Åh en sån tjej vill jag ha. Vi kan lyssna på Morrissey under hennes hemmasydda lakan och sedan kan vi ha lagom experimentellt sex där jag får komma över hennes toppiga albylbleka bröst så att hon stönar på franska och sedan kan hon koka vaniljte och berätta om sin akvarellkurs"."

Hej, bloggen och mina underbara brudar!



Och ett blygsamt hej till alla de som börjat läsa denna blogg. Allt tack vare det intensiva och kontinuerliga arbete utfört av mi sli och kerstin.



Jag ämnar entra scenen igen. Saknar era glitterfittiga tankar och kommentarer. Behöver diskutera med er. Finns så mycket där ute som behöver reflekteras kring. Oooh yeh.



Kanske är det just denna konspiration kallad 40 timmars arbetsvecka som gör att jag haft omöjligt att ta mig ork att skriva här. Efter att ha tagit nästan ett år ledigt från mycket av livet, när det kommer till att ha kontakt med vänner och skriva hoppas jag nu att jag skall vara tillbaka. Har nog behövt en hel del tid att landa i åsikter och tankar och göra upp med min ojämställda situation på det privata planet. Nu hoppas jag att pennan är vässad och att vi kan ta över världen i all ödmjukaste stil, kanske som en järnhand i en slikeshandske (jag tänker mig en rosa alldeles blank handske) ett uttryck jag lär mig av en riktigt macho man.



puss puss ni fina brudar,

Vem är rädd för Emotionellt Ansvar?

Jag avslutade just ett samtal med en vän som nyligen brutit sitt sex år gamla förhållande med sin kille. Omständigheterna kring det hela ledde till en diskussion kring något vi kände var så allmänt förekommande att jag var tvungen att vässa tangentbordet:

Varför är det så många tjejer där ute som tvingas ta ansvaret att avsluta en relation som han som inte vill fortsätta?

Det hade inte varit bra mellan min vän och hennes (numera) förra kille på ganska länge. Hon kände att nånting inte var som förut. Han kunde sitta klistrad vid sin dator när hon försökte prata med honom. Hon kände sig ignorerad och vad jag tolkade det som, oälskad. Till slut konfronterade hon honom och fick honom att erkänna att han inte kände samma sak längre. Hjärtekrossad fick hon bekräftat vad hon misstänkt länge och lämnade honom.

Märk: Lämnade HONOM. Inte tvärtom.

När mitt ex försvann ut i Europa två månader tänkte jag, eftersom att jag numera är gammal i gamet, att det inte kommer hålla. Loin de vu, loin du coeur som man säger. Vi hade ändå ganska fin kontakt under tiden han var borta och jag började tänka att, tja kanske. Så kom han tillbaka och ingenting var som innan. Två vidriga veckor gick jag omkring och kände mig förvirrad, obekräftad och ledsen tills jag konfronterade honom: det är slut. För du känner inte längre för mig som du gjorde.

Han protesterar inte precis vilt. Så det tog slut. Och det ansvar han borde tagit fick jag ta.

FY FAN.

Jag hade en annan kille i gamla staden som gjorde så här mot mig, i två månader befann jag mig utomlands, trodde att vi hade en svacka pga det när han i verkligheten hade slutat vara kär i mig och dessutom börjat få känslor för en annan. När jag kom hem och konfronterade honom om hans icke-existerande känslor menade han att han kanske kunde känna för mig igen, vi kunde väl hänga en vecka och sova med varandra så kanske det kom tillbaka?

Jag drömde mardrömmar om att jag dödade honom flera månader efteråt. Det tog lång tid att komma över förnedringen att erbjudas att hänga efter honom i en vecka som en äggsjuk höna, med den ängsliga förhoppningen att kanske, kanske lyckas vara tillräcklig för att han skulle bli kär i mig igen.

Jag förbannar alla män som inte tar det emotionella ansvar som rimligen är deras. Ingen konflikträdsla i världen rättfärdigar den misshandel av själen det innebär att gå omkring med förvirringen och misstanken.

Hej Kropp,

För några månader sen skrev jag en ganska elak text om dig. Nu har det hänt saker som får mig att vilja bli din vän igen. Så därför tänkte jag skriva det snällaste jag kunde komma på om dig:

Du är jag.

Vänliga hälsningar

din själ/din människa/dig själv.

Oh, DDR

Såg på aktuellt igår om murens fall.

En kvinna från tidigare DDR intervjuades med hennes döttrar. Tjugo år tidigare hade de tagit sig över till andra sidan och journalisterna frågade de då små flickorna: "Ska ni köpa Barbie nu?

Kvinnan berättade att allt blev inte bättre av enandet av Tyskland. Hon saknade den utförliga barnomsorgen som möjliggjorde kombinationen av familj och förvärvsarbete, att det aldrig fanns oro kring arbete, utbildning eller bostad. Hon saknade den tryggheten som var självklar på den tiden. Hennes döttrar hade utbildat sig till klassiska medelklassyrken; designer och psykolog, men de arbetade i butik.

Det är så härligt att vara utlämnad till en marknad utan socialt skyddsnät. Där du bör förstå dig själv som din egen lyckas smed. Har du inte lyckats beror det inte på någon annan än dig själv.

Hon berättade också hur det fortfarande är tydligt vilka som är östtyskar och västtyskar, inte minst på den äldre generationen. Västtyskarna är ytligare, menade hon. De eftersträvar perfektion och förefaller kallare, striktare.

Nu kan de i alla fall köpa Barbies till sina barn.

Så förlåt mig om jag är DDR-romantiker.

Möten?

Åh gud, jag gick in på den nya länken ETABLERA HÄR och störtförälskade mig, inte bra, jag sitter ju på jobbet. Jag undrar alltid vilka de är, dom bakom de underbara texterna och om vi skulle tycka om varandra. DET KÄNNS JU SOM DET!

Jag misstänker att jag kommer få extremt mycket att göra nu framöver. Ser framemot stressen som en surfare typ ser fram emot den där skitstora vågen som antagligen kommer mosa en eller kanske ge en ett riktigt häftigt åk.

Möten

I veckan köpte jag biljetter till mig, mina två systerdöttrar och deras kompis till en dansföreställning av Batsheva Ensemble. Det var när jag såg bilder från föreställningen i ett programblad som jag visste att det skulle bli något speciellt, att jag bara inte fick missa det. Så därför, när jag gick in den stora idrottshallen i en av staden förorter för att se Kamuyot, var jag förväntansfull. Ungarna kutade fram på sina ogenerade vis och satte sig på de mest fördelaktiga platserna långt fram, i mitten. Den yngsta frågade mig vad det stod på en papper på en del av bänken, "Reserverad", förklarade jag. "Då får du sitta bredvid den" sa hon, så det gjorde jag.

Snart kommer en av dansarna och sätter sig bredvid mig. Han hälsar blygt och luktar fräscht av tvål. Fler dansare droppar in och snart börjar det. Och det är precis så bra som jag hade hoppats på. Ibland dansar de allihop, ibland bara några. Andra dansare sätter sig bredvid, för att resa sig, sätta sig igen. En stund in i föreställningen börjar dansarna plocka upp folk på golvet att göra samma sak som dem. Jag får stå på ett ben med armarna ut och ungarna fnittrar hejdlöst bakom mig. Snart blir de själv uppdragna att dansa. De är generade, men gör sitt bästa. Jag halar upp mobilen för att ta kort som en stolt hönsmoster. Och det är så djävla fint.

Jag sitter trollbunden och leende inför all talang, all skicklighet. Tänker att jag förmodligen är den ultimata åskådaren. Jag är helt i andakt. Jag är så jäkla glad att jag får vara med ungarna på det här sättet.

Efter en stund spelas en lugnare slags musik och dansarna börjar gå i en ring runt publiken, som sitter i en fyrkant runt golvet. De stannar till ibland och räcker någon ur publiken handen. De tittar ned rätt i mina ögon och jag vet inte var jag ska fästa dem. En ljus kille kommer och tar min hand. Hans är röd och varm. I säkert en halv minut håller han min hand och jag tittar på hans skjortbröst där det finns små, små röda fläckar, av blod? En droppe svett faller på hans mage. Han kramar min hand, så dansar han vidare.

Och jag är nära att grina för att jag fick möta någon och för att det fanns beröring.

Och jag vet att det låter bajsnödigt men jag tänker inte sparka ned min egen text genom att skriva något i stil med "kanske behöver jag bara få ligga" - och hör sen.

Handelsvara

Han är död, antropologen Lévi-Strauss. Jag trodde han var död för flera 100 år sen, men tänk vad man kan missta sig. Han blev iaf 100 år själv. Han var en anhängare av strukturalismen, har jag för mig, och sa väl bland annat att olika kulturers likhet beror inte på att vi har samma ursprung utan att kvinnor har knullat med "rätt" män.

Och vår kära Simone de Beauvoir resencerade hans verk, de var i själva verket classmates där nånstans i frankriket (Sorbonne!). Jag tror hon gillades hans grejor, eller hur?

Jag har för mig att vi läste nån av hans texter, den där som handlade om släktskap och att han pekade på kvinnors roll i att just föra fram civilisationen (eller vad ska man kalla det? Ekonomin kanske?). Det här var något som Gayle Rubin plockade upp i sin artikel "The Traffic in Women: Notes on the 'Political Economy' of Sex". Jag minns att behållningen av denna var* just kvinnan (s sexualitet) som handelsvara i ekonomin. Hon hade inte så mycket agentskap i att få knulla med rätt män, antar jag att Rubin menade, utan snarare att hon var (och fortfarande är) en handelsvara som endast var värd något som hon gick att sälja. Rubin använder Lévi-Strauss två begrepp "gåva" och "incesttabu" som i sexsystemet** alltid reproducerar män som givare och kvinnor som gåvor, vilket jag personligen tycker är en vettig tanke som jag tycker mig se i mitt vardagliga liv. Beatrix exemplifierade genom att berätta om en manlig kompis där deras relation är mer värd när hon är singel, än när hon har en partner, som i meningen att han kan "lämna över" henne till någon av hennes vänner.

Sen kritiserade hon, Rubin, Marx också men det är jag för trött för att analysera just nu även om jag skulle vilja. Jag har en ambivalent inställning till Marx-män. Läs bara Mi Sli:s inlägg nedanför om den där marxisten som tyckte man skulle fråga männen först om kvinnor ska skapa teori. Eller bara tanken kring att klass kommer före kön. Kommer före!? Jag blir lika sur varje gång, och jag kommer direkt att tänka på senaste 8:e mars demonstrationen där några jävla MÄN står vid slottet i gamla stan med med parollen "Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp". De lät mest såklart. Fuck you ville jag bara skrika, kunde de inte lämna en enda dag åt att låta kvinnor vara lite sura över saker som drabbar dem endast för att de är kvinnor? Det är ju inte så 8:e mars är särskilt revolutionerande för kvinnors rättigheter överhuvudtaget.

*efter samtal med smartaste Beatrix på telefon, för just nu har jag förkylningsgröt i hjärnan vilket gör att jag inte kan hålla i en enda röd tråd. Tankarna flyger och far åt alla håll, och därför kommer därför detta inlägg att göra det också.

**Rubin var väl ganska tidig med att prata om nåt som liknar det vad vi idag kallar könsmaktsstruktur?

Kickar

Kommer hem och ser ett nytt nummer av tidningen "Åka skidor" på hallmattan. Inplastad, innehåller nån slags dvd som jag aldrig kommer att titta på. På dvd:n står: "The worlds first all girl ski movie". Jaha. Suck. Jag gick på nåt erbjudande om att testa 3 nr för en struntsumma av den här tidningen. Jag gillar ju att åka skidor. Det första och enda numret jag läst handlade bland annat om en kille som bodde i Chamonix som gjorde de farligaste och värstaste nedstigningarna. Alltså, han riskerade livet varje gång, ungefär. Och jag tänker - han kan inte bry sig så jäkla mycket om sina nära och kära. Och vad är det med manlig kick-sökning? Måste den vara så faaaarlig? Måste de ligga i 300 km/h på en slingrig landsväg på nåt odjur till motorcykel? Kan de inte bara få världens kick av att om hösten plocka äpplen och göra en fantastiskt god äppelkaka? Va? Eller kanske få en kick av att ha en fin relation till någon och samtala en hel natt över några glas vin och komma fram till hur just ni två ska rädda världen? Va? Vad är det för fel på det?

Avlägsna absurditeter?

En gång för länge sedan, i ett litet katolskt land utan någon som helst verklig vänsteropposition att tala om, befann sig en feminist på utbytestermin. Ensam i conversedojjor trampade hon de anrika golven på det världberömda, vackra och mycket gamla colleget. Där fick hon höra de mest absurda kommentarer hon någonsin tagit del av, varken innan eller efter. Väl hemma startade hon och hennes vänner en blogg för att vädra sina tankar och dämpa skrivklådan.

Jag har raljerat över Irländares sexualmoral tidigare i den här bloggen, men bestämde mig för att lista dessa absurditeter för att sprida en tacksamhetens tanke att man är född i Skandinavien:

- På ett seminarie fick jag veta att feminismen är sexistisk. Denna kommentar uttalades av en man som titulerade sig som marxist. Han blev replikerad: Så du tycker kampen för jämlikhet är sexistisk? på vilket han inte hade något svar.

- Från samme man (vilken förmodligen slog världsrekord i tjockskallighet den dagen) fick jag kommentaren: Om kvinnor vill komma in i akademin och skapa egen socialteori borde de FRÅGA oss först (jag tolkade att han refererade till sin egen grupp dvs män). Jag replikerade att jag höll fullständigt med, faktum är att samma sak gällde dom där djävla postkolonialisterna, om dom från syd vill komma hit och skapa socialteori på sina villkor borde dom verkligen FRÅGA oss först, oss vita västerlänningar alltså. Dessutom är all teoribildning som ifrågasätter den västerländska hegemonin rasistisk. Killen frågade om jag var ironisk. Jag tänkte att denna var ett lost case (det lustigaste i hela den galna scenen var att denna kille, efter att lagt varje vad han ansåg vara dräpande antifeministik kommentar, highfiveade en annan kille som satt brevid honom).

- Under en föreläsning diskuteras en text kring ett klassrumssenario där en tjej under en debatt blivit ifrågasatt, förlöjligad och nedgjord av ett gäng killar. Hon själv reagerar med att ta deras hjärndöda kommentarer på allvar och mena att de säkert inte menade nåt illa. Min föreläsare (man) menar att situationen i texten är oproblematisk och att det inte finns något jämställdhetsproblem eftersom att tjejen i situationen inte själv beskriver det så. Jag dör långsamt inombords och vill grina.

- Under en debatt om abort, där för övrigt Ja till abort-sidan bestod av fyra kvinnor och en man, medan situationen var det omvända för motståndarsidan, förklarade någon att kvinnans anledningar till att inte vilja föda sina barn var helt irrelevanta eftersom hon hade gått med på att ha sex och därmed också hade tappat all rätt till någon som helst inflytande eller makt över sin egen kropp.

- Under ett seminarie om transsexualism menar samtliga i klassrummet att en man som genomgått könsbyte inte längre kan ha sex med sin fru, och jag tänker, herregud vi har inte kommit längre än att sex inte är nånting annat än snopp i fitta. "If there's a will, there's a way!" sa jag frejdigt och lyckades få min handikappade lärare att skratta.

Men det var ändå spännande! Att ha varit med om, liksom. Jag minns att jag fick ett intryck att av Irland hade andra egenskaper jag kan sakna i Sverige. Våldtäkter talades om på ett helt annat sätt, kände jag. Där fanns inte samma misstänkliggörande av offret, inte samma... avfärdande att det skulle vara ett allvarligt brott. Vilket jag antar hör hemma med det katolska också, på något sätt. Dessutom hade de kommit långt i medvetenhet om ekologiska varor och jag hade som vegetarian när jag skulle handla eller äta ute ett stort utbud av butiker och ställen att gå till. Man var inte avvikande, det var skönt.

Jag kan sakna det ibland. Dublin! Hur spårvagnen ropade ut hållplatsena på engelska och gaelic: St Stephens Green... Faiche Stiabhna. En Guinness med pommes frites dränkt i vinäger framför rugby eller cricket en solig dag. Men som sagt. Jag är en glad skandinav. Rätt så, i alla fall.

Teaterbossar och familjepolitik

Jag ber att få sprida denna goda nyhet till samtliga! När det gäller teatervärlden händer något. Män flyter inte längre upp, från kvinnomaktsutredningen 1997 den berömda frasen; som korkar.

Att den fria scenkonsten dras med jämställdhetsproblem är dock fortfarande ett problem, vilket jag ibland blir vittne till. Har du ingen som delar ditt försörjningansvar som förälder och är t.ex oetablerad koreograf eller barnteaterskådespelare blir du automatiskt bortsållad och din produkt får aldrig en ärlig chans.

Därför jag får utslag av ilska när jag - igen - öppnar dagens metro och läser Johan Djävla Norbergs raljerande över förslaget till den nya föräldraförsäkringen som sossarna lagt fram.

Ny tycker jag att förslaget inte är tillräckligt överhuvudtaget. Men är man nyliberal har man inget intresse av att se strukturer eftersom att det inte gagnar ens ideologi. Invävd in en illusion av "det fria valet" lägger Norberg fram det absurda men ack så vanliga argumentet att staten ska ge fan i att lägga sig i hur familjer vill leva.

Det krävs fanimej riktigt tjocka solglasögon för att inte se sambandet mellan att kvinnor tar ut 80% av föräldralägenheten och att de också (fortfarande!!) har 80% av mäns lön för likvärdigt arbete. Att man straffas karriärmässigt för sitt omsorgsansvar.

Jag vet att det inte är en enkel fråga. Jag vet att kvinnor inte vill släppa föräldraledighet till sina män. Men detta löser inte jämställdhetsproblemet (Jamen då ska det väl få VA så???) utan utgör en del av det. Som jag ser det är det dags att män tar sitt djävla ansvar. Jämställdhet är en mansfråga. Så länge de har utrymme att inte ta sitt ansvar kommer också arbetsmarknaden, främst den privata sektorn, att hindra kvinnor genom glastak och utplanad lönekurva. Nån som undrar varför det är så många kvinnor i offentlig sektor? För att offentlig sektor inte straffar, varken lönemässigt eller karriärmässigt, ett försörjaransvar, som den privata sektorn gör. Med en delad föräldraförsäkring skulle HELA arbetsmarknaden tvingas anpassa sig till det faktum att människor är människor, och har andra uppgifter och ansvar än arbetet. I de fall detta inte passar, som i ensamstående föräldraskap och i arbetslöshet, får det naturligtvis skapas lösningar och anpassningar.

Jag fattar inte. Vi har inga problem med att köra i 50 på vissa sträckor eller att inte råna en bank för att staten säger att det är fel. När ska liberalerna fatta att Det Privata Är Politiskt?

POLITISKT.

Åååå. Jag är en sån djävla hobbypolitiker.