När jag gymmade idag på jobbet råkade jag höra delar av en konversation mellan två snubbar. "Jag är emot kvotering, såvida det inte gynnar mig" sa en av dem. När vita heterossnubbar, säger så, betyder det i princip: "Jag är för förtryck och orättvisor, så länge det gynnar mig". (Övertydlig förklaring: det är de som vanligtvis gynnas om kvotering ej sker). Såna snubbars ovilja att lämna ifrån sig makten gör ju att det är segare än sirap att försöka förändra nåt.
Jag blev piss, lämnade vikterna, och gick.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är just det som är så svårt, att tala om fördelning av makt.
Det brukar bli minst sagt känsligt för dem utan förståelse av strukturer.
Sen blir jag bekymrad över hur organisationer med många kvinnor betraktas som problem, samtidigt som män inom dem flyter upp som korkar på de mest betydelsefulla positionerna (som inom dansvärlden). Det förstås inte som ett problem i det stora, vilken position har dansen inom konstvärlden? Hur mycket pengar får den jämfört med de andra så som bildkonsten och musiken?
Svaret är att det är en marginell verksamhet.
Där verkar jämställdhetsarbete gå ut på att det är synd om män. Att det inte är 50/50.
Och sen när män måste kvoteras in på dansskolorna eftersom att de är i sånt marginellt antal jämfört med kvinnor är det ingen som pratar om kvalitetsproblem som det görs när bristande jämställdhet diskuteras i andra områden, så som bildkonsten!
over and out, jag måste jobba och sluta vara här.
Skicka en kommentar