TEA

Hon är ponnyn min syster köpte till sin dotter för att få utveckla sin hopptalang. Grå med fläckar på baken och vacker fjordingman. Söt med lustigt utseende. Surkärring med pondus.

Tidigt märktes att något var fel. Veterinären upptäckte att hennes brosk var utslitet i båda främre hovarna och ordinerade vila i minst tre månader.

Min systerdotter fick snart en ny häst att träna hoppning på. Jag fick ta hand om Tea; borsta, massera henne och hålla henne snygg. Kratsa hennes hovar och kamma hennes svans (det hatade hon). Mocka i hennes box och se till att hon hade rent vatten. Jag tog ut henne på promenader för att hon skulle få röra på sig.

Jag tror att jag i början inte riktigt gillade Tea. Hon är stolt och tjurskallig. Ranghögast i stallet. Hon kunde sparka i boxväggarna så det ekade för att sätta sin stallkompis Splash på plats. En gång knuffade hon mig så att jag stötte emot låret mot en vattenzink. Jag hade en lårkaka stor som en apelsin i två veckor efteråt. Jag var för osäker för att hantera Tea rätt i början. Men jag var envis. Och när hon väl accepterat mig kunde jag också tuffa till mig tillräckligt för att kunna vara en bra hästskötare. Jag började tycka så mycket om henne. Jag började längta tills vi nästa gång jag fick vara med henne.

Teas hud reagerade på det blöta västgötska vädret och hon utvecklade regnskollor. Det kliade fruktansvärt på henne. Jag föreställde mig själv full i kliande utslag och våndades för hennes skull. Jag började massera hennes sidor och manke med en speciell handske. Ibland tog jag i med näven. Då tittade hon alltid på mig med sån tacksamhet i ögonen att en idiot skulle kunna se det. Hon älskade att bli masserad!

Under våra promenader var jag i början spänd och nervös. Ibland ville hon rulla sig i sanden på galoppbanan och när hon kom upp kunde hon bli rädd för förbipasserade bilar eller cyklister. Då hoppade hon till i ett språng förbi mig och jag fick spänna alla mina muskler för att inte tappa greppet om grimskaftet. Mitt hjärta slog så hårt vid dessa tillfällen att det måste synts under jackan. Efter ett tag slutade jag bli så rädd. Jag insåg att hon egentligen inte var en utmaning. Hon försökte aldrig stämpla mig eller springa på mig. Hon försökte aldrig bita mig eller sparka mig. Jag började lita på henne och kände mig stolt att jag blivit så tuff att jag inte längre skrämdes eller tappade kontrollen.

Sista tiden blev hon så pigg. Vi brukade springa tillsammans upp till manegen för att röra lite på oss. Vi hade så kul ihop!

En onsdag i november lastades Tea på trailern för att åka tillbaka. Hon var ett återköp, redan skadad när hon kom. Jag tog några bilder av henne för att minnas. Sörjde ordlöst.

Jag saknar henne! Hon var min vän. Tea gjorde mig till en människa jag vill vara. Tålmodig, stark, lyhörd, vårdande. Framförallt modig. Älskande. En person med ambitionen att förstå framför att döma. Hon blev så viktig för mig. Jag sörjer förlusten av henne som jag skulle sörja vilken älskad vän som helst.